Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
studerat zeoliterna, att den kemiska absorptionen hade den största
betydelsen och framför allt sker genom zeoliter och mycket sammansatta
mullsyrade salter. En av Louis Grandeau år 1872 framställd uppfattning,
att de i alkalier lösliga mullämnena (»matière noire») tjänade som det
huvudsakliga bindningsmedlet för den för växterna tillgängliga näringen,[1] har
icke bekräftats.
Ewald Wollny i München har ägnat omfattande studier åt
agrikul-turfysiken, för vilken han åren 1878—90 utgav en särskild tidskrift,
Forschungen auf dem Gebiete der Agrikulturphysik.
Under senaste tid har det nya studiet av kolloidkemien bidragit till
klargörandet av absorptionen.
Jordanalysen fick i och med mineralteoriens godkännande en stor
användning för bestämmande av jordens fruktbarhet. Enligt den av W. Knop
i Möckern framställda uppfattningen[2], att jordens grövre delar, »skelettet»,
är huvudsakligen bestämmande för hennes fysikaliska beskaffenhet, under
det att »finjorden» innehåller huvudmängden av för växterna tillgängliga
näringsämnen, utfördes dels mekanisk analys för bestämning av jordens
halt av delar av olika grovlek, dels kemisk analys av finjorden. Den
kemiska analysen åtnjöt stort förtroende som ledning för gödslingen, och
dylika analyser blevo en av de huvudsakliga uppgifterna för de talrika kemiska
stationer, som inrättades från 1850-talet. Sedan emellertid det visats, att
intet av de föreslagna lösningsmedlen motsvarade växtrötternas förmåga att
upplösa näringen, och att denna växlar för olika växtarter och efter andra
förhållanden, har tilltron till jordanalysens värde för detta ändamål starkt
avtagit, och man har i stället övergått till att för detta ändamål anställa
gödslingsförsök, varvid skördemängden efter olika gödsling giver utslag
rörande dennas verkan och gödslingens lämpliga sammansättning. Dylika
försök utfördes dels i kärl dels på fria fältet. Kärlförsöken, vilka till en
början, på 1860- och 1870-talen utfördes med växterna växande i vatten eller
sand (vatten- och sandkulturförsök) med tillsats av vissa mängder av de
olika näringsämnena, men senare i en avmätt mängd jord, i vilken inblandats
de ämnen, som skulle prövas, användes för vetenskapliga undersökningar
(fysiologiska försök) för att utforska näringsupptagandet, vartill
fältförsök, mindre lämpade sig, då man ej vid dem kunde behärska och
kontrollera de inverkande yttre omständigheternas inverkan. Fältförsöken
användes däremot övervägande i direkt praktiskt syfte för att lämna ledning
för jordens gödsling.
Försökstekniken var lill en början otillfredsställande varför resultaten
blevo mindre pålitliga, men förbättrades i hög grad genom av Paul
Wagner[3] i Darmstadt framställda regler för »exakta gödslingsförsök».
Vid dylika försök visade sig, att den verkan, som tillförsel av ett visst
ämne hade på ett växtslags utveckling, icke står i ett bestämt förhållande
till den mängd av detta ämne, som växten behöver upptaga, utan att växtens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
