Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vikt till underhåll och lika mycket för en tillfredsställande produktion av
kött, fett, mjölk o. s. v. Genom utfodringsförsök med olika djurslag vid olika
åldrar och produktion sökte man närmare kontrollera foderbehovet. Härvid
hade man redan börjat att göra en bestämd skillnad mellan de olika kemiska
foderbeståndsdelarnas betydelse vid näringens användning i djurkroppen,
varvid särskilt stor betydelse tillmättes de kvävehaltiga ämnena. Dessa
betecknades som proteinämnen på grund av den holländska kemisten Ger.
Joh. Mulders antagande, att de voro modifikationer av ett antaget ämne
protein, vars namn (= det första ämnet) antydde, att det ansågs vara
grundförutsättningen för livet. J. B. J. D. Boussingault (sid. 493), som
utförde omfattande undersökningar å fodermedlen och utfodringsförsök för
att utröna deras verkan, motiverade denna höga uppskattning även med
deras överensstämmelse med kött och blod, för vars bildning han ansåg
dem vara det enda materialet, under det att de i fodermedlen förekommo i
mindre mängd än övriga beståndsdelar, varför han ock uttalade[1], att
»näringsvärdet står i förhållande till foders kvävehalt». Tillika ansåg han,
att växttråd såsom osmältbar är värdelös i djurnäringen.
Uppfattningen om de olika foderbeståndsdelarnas olika uppgift
framställdes med än större skärpa av Justus v. Liebig[2], vilken uppdelade
näringsämnena i plastiska (vävnadsbildande), vartill blott de kvävehaltiga
räknades, och respiratoriska (vid andningen förbrukade). Enligt Liebig
hade de förra desto större betydelse, som kraftalstringen berodde endast av
dem men ej av de respiratoriska ämnena, en uppfattning, som först i senare
delen av århundradet visades vara oriktig. Han ansåg i motsats till
Boussingault, att ej blott proteinämnen och fett utan även kolhydrat tjänade
till fettbildning, vilket bekräftades genom försök utförda av Lawes och
Gilbert å Rothamsted, Fr. v. Soxhlet i München m. fl.
Noggranna undersökningar över näringsförloppet utfördes, varigenom en
tillförlitlig grund vanns för beräkningar över utfodringens lämpliga
sammansättning. Bland dylika undersökningar fingo särskilt de av Th.
Bischoff och C. Voit i München[3] över de köttätande djurens samt
W. Hennebergs och Fr. Stohmanns i Weende[4] över idisslarnas
näringsbehov grundläggande betydelse.
På grund av den olika uppgift, som tillkommer de särskilda
näringsämnena, framhöll redan Liebig, att de båda grupper, vari han indelade
dem, borde förekomma i ett visst mängdförhållande. Denna tanke
utvecklades vidare av C. Haubner i Eldena, vilken först angav detta
näringsförhållande till 1 del äggviteämnen på 6—7 delar kvävefria ämnen samt av
H. Grouven i Köln, vilken uppställde[5] de första fodernormerna, som
angåvo ej blott det lämpliga näringsförhållandet utan även de mängder av
de olika näringsämnena, som djurens dagsgivor borde innehålla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
