Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fodervallar på den odlade jorden blevo alltmer allmänna och insådd av
frö blev från början av 1800-talet vanlig, varför hedern tillskrives André
L. Vilmorin. Mest förekommo vallar av oblandad lucern, esparsett och
rödklöver, vilka vid senaste sekelskifte beräknades upptaga omkring 6 proc.
av åkern mot blott omkring 0.6 proc. gräsvallar.[1]
Den foderförvaringsmetod, som fått namn av ensilage,
utexperimenterades i Frankrike av Auguste Goffart, vilken sammanpackade frisk
majs i slutna behållare (vars namn silo sedan urminnes tid betecknat de i
medelhavsländerna använda underjordiska sädesbehållarna). Metoden fick
dock icke här någon allmän tillämpning.
Ängarnas areal uppgives hava ökats. De statistiska uppgifterna om dem
äro dock föga upplysande, då de även innefatta betesmarkerna, vilkas
begränsning mot hedmarker är obestämd.
TRÄDGÅRDSODLINGEN har bibehållit den höga ställning, den nått
under föregående århundraden, om den ock till följd av de stora framstegen
i andra länder, främst i Tyskland, ej längre intager samma ledande
ställning som förr gent emot det övriga Europa. Liksom i övriga länder har den
alltmer specialiserats och industrialiserats, så att vissa orter och odlare ägna
sig åt odlingen av vissa särskilda växtslag i stor skala till försäljning. En
mängd nya sorter av blomster- och köksväxter ha frambragts genom
korsning och tillvaratagande av spontant uppträdande varieteter.
Köksväxt- och bärodling bedrives allmänt mycket intensivt, framför allt
i trakten kring Paris. Fruktodlingen är liksom förut mycket olikartad och
olika omfattande i olika landsdelar, så att odling av sydfrukter är en
huvudinkomst i medelhavstrakterna, under det att äpple- och päronodlingen för
ciderberedning drives i stor skala i norra Frankrike utanför vinodlingens
område. Fina päronsorter, plommon och persikor odlas allmänt i hela
landet. Som författare på fruktodlingens område nämnes främst belgiern
Joseph Decaisne (1807—82), professor vid Jardin des plantes i Paris,
vilkens systematiska indelning av päronsorterna varit mycket använd.
Odling av köksväxt- och blomfrö har blivit en specialitet för de södra
landsdelarna. Trädgårds- och parkanläggningskonsten har fortfarande
tillämpat dels den stela franska, dels den naturliga engelska stilen.
Intresset för trädgårdsodlingen visade sig hos den första republikens
regering genom återupprättandet år 1800 av kartusianernas gamla trädgård,
Luxembourg-trädgården i Paris, och inrättandet år 1809 därstädes av en
trädgårdsskola. Först år 1873 fick landet en högre trädgårdsskola, förlagd
till Versailles, och senare har ett flertal lägre trädgårdsskolor tillkommit.
En centralrepresentation fick landets trädgårdsskötsel år 1827 i det då
stiftade Société d’horticulture de Paris (sedan år 1872 S. nationale
d’horticulture de France), vars årsskrift, Annales de l’horticulture länge var landets
ledande trädgårdstidskrift. Senare har ett alltjämt växande antal
provinsiella och lokala trädgårdssällskap tillkommit. Deras antal var vid senaste
sekelskifte 140.
VINODLINGEN har under 1800-talet haft att kämpa mot flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
