Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Tyskland och Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skedde till en början vanligen så, att blott 1/2 av betesallmänningen
avskildes som enskild egendom. Genom förordning den 28 juli 1838 utsträcktes
denna rätt till att fordra fullständigt skifte av gemensamma ägor, och genom
lag den 2 april 1872 till rätt för ägare av mer än hälften av arealen och
jordvärdet att fordra skifte även på grund av ägornas blandade läge.
Dessa bestämmelser gällde blott Preussens gamla provinser, under det
att i de senare med riket införlivade länderna redan tidigare gällande lagar,
i flera av dem om mer eller mindre obetingat gällande skiftesvitsord,
lämnades orubbade eller föranledde olika förändringar.[1]
I Sachsen tillerkändes genom lag den 23 juli 1861 vitsord till skifte av
åker, äng och betesmark åt enkel majoritet av jordägarna.
I övriga tyska stater genomfördes reformen senare, i Baiern och
Wurtemberg först år 1886. I de norra och nordöstra staterna skedde skifte av
allmänning, avskaffande av å jorden vilande servituter, sammanläggning
av spridda ägor samt anläggning av vägar, reglering av vattenlednings- och
bevattningsanläggningar m. m. i ett sammanhang, så att ägo- och
brukningsförhållanden blevo på en gång ändamålsenligt ordnade. I de västra och
södra staterna skilde man mera på de olika åtgärderna och sökte ej alltid
att genomföra samlingen av de särskilda gårdarnas ägor, vilket för övrigt
här ofta försvårades genom markens kuperade och splittrade beskaffenhet.
I den österrikisk-ungerska monarkien beslöts ägoskifte (här kallat
(Commassation) i Ungern 1836, sedan i Mähren år 1868, men i övriga kronländer
först år 1883, sedan man först år 1868 med mycket ringa framgång sökt att
befordra de splittrade ägornas sammanförande medels frivilligt ägobyte
(Arrondierung). Rikslagen år 1883 om skifte av samfällighet innehöll
allmänna bestämmelser om vitsord till skifte, vilket skulle tillkomma en
majoritet av delägarna, men så att sedan skiftesplanen uppgjorts, för dennas
verkställande skulle erfordras godkännande av ägare till minst 2/3 av det
sammanlagda värdet av de i jordeboken införda egendomarna, under det att i
motsatt fall de redan gjorda kostnaderna skulle bestridas av de sökande.
Först sedan denna senare bestämmelse år 1906 upphäfts, har lagen börjat
få någon avsevärd tillämpning. Även i avseende på skifte av
allmänningarna eller reglering av nyttjanderätten i dem fick 1883 års skifteslag
mycket ringa påföljd, förr än i lagar på det nya århundradet delningen av
allmänningarna blev obligatorisk, då minst 1/4 av delägarna begärde
densamma. I dessa nya lagar har också införts skyldighet för myndigheterna
att övervaka skiftets ändamålsenliga utförande och vidmakthållande av
därvid undantagna betesmarker och andra för samfällighetens gemensamma
gagn gjorda anordningar. För avskaffande av böndernas rätt till virke,
skogsströ och bete i skogarna, utfärdades år 1857 en förordning, enligt vilken
dylikt servitut skulle avlösas mot ersättning till servitutsägarna eller ock
deras rättigheter fastställas till sin omfattning. Denna reglering lände i
allmänhet, där den genomfördes, till mycket låg ersättning för bönderna, för
vilka den ofta ledde till nödvändigheten att lämna sin egendom. Genom en
förändrad lag år 1906 har för bönderna gynnsammare värderingsgrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
