Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Tyskland och Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f. d. kombattanter, organiserades en ny kolonisation för detta ändamål. De
särskilda staterna ålades genom lag den 19 maj 1919 att för denna
jordförmedling bilda allmännyttiga föreningar, där sådana ej redan funnes, och
enligt lag den 11 aug. samma år skulle till bildande av nya lägenheter och
förstoring av redan befintliga, så att de kunde lämna sin brukare fullt
uppehälle, dels användas statsdomäner, dels exproprieras hedmark, annan oodlad
mark och jord från gods, vilkas ägovidd översteg viss del av distriktets
odlade jord. Ägare av dylika gods skulle bilda Landlieferungsverbände, vilka
borde erbjuda för jordförmedlingen lämplig mark, och dessutom skulle
kommuner och jordägare tillhandahålla jordlägenheter till arrende.
JORDEGENDOMENS FÖRDELNING på egendomar av olika storlek blev
i stort sett avslutad genom den feodala godsförvaltningens upplösning och
bondgårdarnas frigörelse till självständiga egendomar. Den lika arvsrätten
till jord, som fransmännen införde i de landsdelar, som de under
revolutions- och den napoleonska tiden behärskade, har visserligen bidragit till
bondejordens fortgående sönderstyckning, vilken härigenom i vissa
landsdelar, särdeles i det sydvästra Tyskland och i de österrikiska alpdalarna,
gått till en ytterlighet. Men i stort sett har fördelningen av jorden föga
förändrats, om än ovan omtalade inre kolonisationen ökat antalet smärre
bondejordbruk. Fortfarande innehava stora gods större delen av
jorden i de nordöstra preussiska provinserna, Böhmen, Mähren och
Nederösterrike samt Ungern, under det att småbruken förhärska i sydvästra
Tyskland och alpdalarna, men i övrigt medelstora bondejordbruk äro de
allmännaste. Jordegendomen, såväl den större som den mindre brukas till alldeles
övervägande delen av ägarna. I Tyska riket innehades år 1895 blott 12.4
proc. av arrendatorer och 0.1 proc. av hälftenbrukare.
LANTARBETARE.[1] Med olikheten i jordegendomens fördelning och
särdeles den olika förekomsten av smärre jordegendomar, vilkas innehavare
hade tid övrig för lönarbete vid traktens större jordegendomar, följde ock
olikhet i tillgången på lantarbetare, vilkas antal över allt starkt minskats
genom övergång till industriarbete och emigration. I det sachsiska området
mellan Weser och Elbe samt vidare söderut ända ned i Sydtyskland liksom
i Böhmen, Mähren och nedre Österrike, voro sedan gammalt större
bondgårdar förhärskande, vilka mindre behöva lejd arbetskraft utöver det fast
anställda tjänstefolket. Vid större egendomar och gods inom dessa områden
fylles detta behov mestadels av husmän, (här kallade Häusler, Brinksitzer,
Katter, Kossäten), som skilja sig från bönderna huvudsakligen genom sin
jordegendoms litenhet, vilken ger dem tillfälle att söka arbete hos andra. I de
nordvästra landsdelarna fram mot Weser, där dylika självägande husmän
mindre förekomma, har redan före bondefrigörelsen varit vanligt, att de
större jordägarna upplåta smålägenheter mot skyldigheter för brukarna, som
vanligen kallas Heuerlinge, att hos jordägaren utföra ett visst antal
dagsverken mot bestämt pris. Här vållade bondefrigörelsen därför icke någon
synnerlig rubbning i de förut bestående arbetareförhållandena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
