Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Tyskland och Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VÄXTODLING. På växtförädlingens[1] område utfördes i Tyskland under
senare delen av 1800-talet ett storartat arbete, i det att ett stort antal nya,
avkastningsrika sorter framställdes genom massurval av sädesslag och genom
korsning av potatis. (Jfr sid. 462.) Föregångsman var här W. Rimpau på
Schlanstedt, vilken förädlade alla de fyra vanliga sädesslagen. Bland hans
efterföljare märkas Fr. v. Lochow (råg), O. Beseler på Weende
(squa-reheadvete, havre), F. Heine på Hadmersleben (vete, korn, havre), W.
Richter på Zwickau (potatis), O. Cimbal på Frömsdorf (vete, potatis)
och W. Paulsen på Nassengrund (potatis), m. fl.
För provning av de nya sorterna och olika gödsling m. m. har en
potatisodlingsstation i Berlin under ledning av v. Eckenbrecher varit verksam
från senare delen av 1800-talet.
Till växtförädlingens främjande och de nya sorternas spridning bidrog det
tyska jordbrukssällskapets år 1888 igångsatta tävlingar med framstående
sorter och uppläggandet år 1895 av ett Hochzuchtregister för nya förädlingar.
Växtföljd. Med bygemenskapens försvinnande följde mer eller mindre
hastigt övergång från treskiftesbruket till mer intensiva växtföljder. För
denna förändring framställde Thaer efter engelskt mönster det rena
växelbruket som mönster, men såsom redan J. G. Koppe[2] framhöll, kunde
dylika växtföljders stora anspråk på arbete svårligen uppfyllas, och på grund
härav och av klövertrötthetens uppträdande vid användning av det vanligaste
växelbruket, Norfolkomloppet, blev det vanliga, att en del av trädesskiftet
användes till grönfoder, trindsäd eller rotfrukter, så att jorden kom att trädas
blott vart 6:e eller 9:e år. Sålunda uppkommo »sammansatta» eller
»förbättrade treskiftesbruk», och då hackrensade växter infördes i omloppet, kunde
det rena trädesbruket alldeles uteslutas. Där rent växelbruk infördes,
användes i regel flera skiften än vid Norfolkomloppet. Här och var vann också
fritt jordbruk utan fastställd växtföljd insteg.
Även de i de nordtyska lågländerna använda sädesgräsbruken (Feldgras-
eller koppelwirtscbaften (sid. 275) förändrades till större intensitet. Det
Mecklenburgska koppelbruket förkortades, och mellan höst- och vårsäden
insköts ärter. Även förekom att i långa omlopp inskjuta en halvträdning
efter tidigt vallbrott (Dreesch- eller Johannisbrache), således: 1. helträde, 2.
höstsäd, 3. vårsäd, 4. klöver, 5—7. betesvall och vallbrottsträde, 8. höstsäd,
9. ärter. I Brandenburg, där koppelbruket infördes omkring år 1800, togs
rotfrukter eller andra bladrika växter mellan stråsädena. I allmänhet
bibehöllos rena eller förändrade koppelbruk blott där man ville bibehålla
djurens betning på åkern, men där annat bete fanns eller där fårskötseln
inskränktes eller man övergick till sommarstallfodring eller tjudring på
foderskiften, övergick man mest till förbättrade treskiftes- eller växelbruk.
I alptrakterna bibehölls i allmänhet det gamla Egartenwirthscbaft
oförändrat.
I Ungern och de sydslaviska länderna, där treskiftesbruket eller på den
rikaste jorden oavbruten sädesodling fortfarande är det vanligaste, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
