Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Tyskland och Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bruket av eftergrödor (bovete, hirs) efter sädesskörden samt mellangrödor
(kurbitser, vattenmeloner, trädgårdsbönor, hampa) mellan raderna av majs,
och potatis bibehållit sig.
Odlade växter. Råg utgör fortfarande huvudsädet i det nordtyska
låglandet, men har inom de nordliga kustländerna något trängts tillbaka av
havre, under det att de mer fordrande vete och korn fått större betydelse
i de sydligare och bördigare trakterna, såsom i Sydtyskland samt i
Braunschweigs och Sachsens sockerbetsdistrikt. Spelt, två- och enkorn-vete, sedan
gammalt alptrakternas viktigaste säden, ha förlorat terräng och odlas numera
huvudsakligen i Baiern, Baden, Wurtemberg och Österrikes alpländer. Av
vete har squarehead, som på 1870-talet infördes från Danmark, blivit
föremål för omfattande förädling och sorter av denna typ vunnit stor
användning. I Ungern odlas fortfarande hårdvete allmänt, men därjämte ha
förädlade sorter av vanligt vete vunnit allt större användning på godsens egen
jord.
Av råg framställdes under senare delen av 1800-talet ett antal mer
styvstråiga och rikare givande sorter, såsom Bestehorns jätteråg,
Rimpaus Schlanstedter (1868), prof. Heinrichs, samt F. v. Lochows
Petkusråg (1881), framställd genom urval ur Pirnaråg från Sachsens högland.
Av korn, som i både Tyskland och Österrike odlas mycket till
maltberedning, förekomma övervägande därtill lämpliga tvåradiga sorter, under det att
behovet av foderkorn till större delen fyllts genom införsel från Ryssland.
Havre-odlmgen har vunnit i omfattning i alla trakter med magrare jord
och svalare klimat, och allt mer övervägande använt rikt givande
vipphavre-sorter, vilka i stort antal frambragts av tyska förädlare, övervägande med
den gulvita probstejerhavren som modersort.
Bovete och hirs ha till större delen försvunnit ur odling i Tyskland, i den
mån intensiv odling införts på den lättare jorden men däremot bättre
bibehållit sig i de österrikiska för-alpområdena. Ärter och åkerbönor odlas i alla
landsdelar men odlingen har varit i jämnt avtagande. Majs har fått ökad
användning till grönfoder inom Sydtysklands fruktbaraste slättland och odlas
allmänt i tidiga sorter till mogen skörd i de södra alpdalarna samt i de
sydslaviska länderna och Ungern (20 proc. av åkern). Lupiner, som skola ha
återupptagits i odling av K. v. Wulffen år 1818 och vid mitten av
århundradet voro i rätt allmän odling till grönfoder i Preussen, ha efter
Schultz-Lupitz’ lyckade försök på 1880-talet (sid. 540) fått stor användning till
gröngödsling.
Klöver, som betraktades som banbrytare vid övergången från sädes- till
växelbruk, odlas allmänt, och särdeles i Schlesien och angränsande trakter,
varifrån en betydlig avsättning av frö av för sin härdighet och tidiga
utveckling berömt slag uppstått.
Lucernodlingen har starkt tilltagit särdeles i Ungern, där en härdig sort
odlas, vilken bibehåller sig vid hög avkastning i 15—20 år, och varav
fröskörden numera förser Europa med dess bästa frö av denna art.
Bland hackrensade växter intager potatis ojämförligt största utrymmet,
vilket under slutet av 1800-talet ökats till omkring 13 proc. av åkern i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
