Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 625 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Storbritannien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för att där vinterfödas på bete och rovor och få en för dem behövlig bättre
omvårdnad, än de kunde få i höglandet.[1]

De förnämsta av landets fårraser äro följande:[2]

Fig. 141. Dishley-ras.

Leicester-rasen, vilken från år 1755 under Bakewells hand
utvecklats till en mönstertyp för en långullig köttras, Dishley-rasen, fick samma
betydelse för övriga fårrasers
utveckling till högre
slaktvärde samt för produktionen av
slaktdjur, som korihornsrasen
för nötboskapen. Således
användes rena Leicesterbaggar
vid utvecklingen av de övriga
långulliga raserna och även
något för de kortulliga, och
särdeles den — om genom
renavel eller blandning med
Cheviotrasen, är ovisst — i de
skotska gränstrakterna
utbildade Border-Leicester-rasen
fick ett övervägande
inflytande på förädlingen av Cheviotrasen samt användes alltjämt för att genom
korsning i ett eller två led med tackor av denna samt den svarthuvade bergsrasen
producera bruksdjur till slakt.

Fig. 142. Cheviotras.

Av övriga långulliga engelska raser förbättrades den stora, kantiga och
senvuxna Lincolnrasen genom korsning med förädlade Leicesterfår och
noggrant urval av avelsdjur. Är 1862 erkändes den som egen ras. Denna ras
har ej synnerligt stor betydelse i
England men har fått stor
användning i Australien, New Zeeland,
Sydafrika och Sydamerika.

Den redan i medeltiden för sin
mjuka, om än grova ull högt
skattade Cotswoldrasen utvecklades
bl. a. genom korsning med
Leicesterbaggar till ökad stor- och
snabbvuxenhet och samtidigt till längre
men glattare och grövre ull. De
ha senare använts som
korsningsmaterial för att giva vissa
downslag ökad storlek och ullmängd.

Övriga långulliga låglandsfårraser såsom Devon- och
Romneymarshfåren ha blott lokal betydelse.

Cheviotrasen från de bergiga gränstrakterna mot Skottland hade redan i
slutet av 1700-talet börjat korsas med Leicester-baggar, och härmed

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>