Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Berkshiresvinet, som i början av 1800-talet var landets högst uppskattade
svinras, beskrevs då såsom brungult eller vitt med svarta fläckar, långa,
hängande öron, rundade former, låga ben och ett fint fläsk. Under rasens
fortgående förädling uppstodo först två typer, en helt vit och en svart med
vita fötter, vit bias och svansspets, båda med rosenröd hud. Av dessa utgör
den senare den nuvarande Berkshire-rasen, som år 1862 erkändes som ren
ras, och som är berömd för sin goda kroppsform, sitt fina fläsk (särdeles
skinkorna) och härdighet.
Essex-, Suffolk- och Sussex-svinen, i vilka mycket neapolitanskt och
kinesiskt blod ingår, utskildes omkring mitten av 1800-talet som skilda raser men
ha i senare tid vanligen tillsammans betecknats som small, black breed (lilla,
svarta rasen).
De vita svinen i mellersta och norra England och i Skottland utvecklades
under förra delen av 1800-talet till betydande storlek men voro grovtbyggda,
tunna och senvuxna, så att djuren voro fullvuxna först vid 11/2 år och full
gödda vid 21/2. Leicester-slaget, som sades vara förädlat av Bakewell hade
dock mer rundade former och finare benbyggnad. Sedermera har rasens
förädling till större snabbvuxenhet och bättre kroppsformer fortgått genom
lämpligt urval av avelsdjur, varvid New-Leicester stammen fått stor
användning även i de övriga grevskapen, med den framgång att den härav
framgångna stora, vita engelska rasen, förr oftast kallad stor Yorkshire nått en
för slaktdjur snart sagt idealisk kroppsform och mycket tidig mognad, men
samtidigt vittnar det fortfarande avtagandet av hårbeklädnaden och av
fruktsamheten om faran för överförädling. Denna ras har spritts över större delen
av Europa liksom även i Nordamerika.
Även ett småvuxet vitt svinslag, vanligen betecknad som den lilla vita
rasen, tidigare även lilla Yorkshirerasen, utbildades genom korsning av
lantrasen med neapolitanska, portugisiska och kinesiska svin. Denna ras, som
utmärkte sig genom en oerhört stark fettansättningsförmåga och till det yttre
genom ett kort, uppnosigt huvud, små, uppstående öron, en nästan cylindrisk
kropp på mycket låga ben samt mycket fin benbyggnad, har till följd av
trynets form och sin ringa rörlighet mycket liten förmåga att föda sig på bete,
och är ömtålig och föga fruktsam. Den har därför blivit allt mindre använd.
Ej heller en genom korsning mellan den stora och den lilla vita uppkommen
medelstor vit svinras har fått någon större spridning.
Under namn av Tamworthrasen blev på 1870-talet en svinras mycket
omtalad, vilken skall hava sedan långt tillbaka varit känd och berömd i sin
hembygd i mellersta England. Denna ras berömdes för sina anlag att ansätta kött
väl blandat med fett samt för stor fruktsamhet. Då den emellertid ej kan
tävla med den stora vita engelska eller Berkshire-rasen i snabbvuxenhet, har
den icke fått någon större betydelse i den europeiska svinaveln, men på grund
av sin oömhet fått en avsevärd spridning i Förenta staterna.
I Irland började förädlingen av svinstammen under förra delen av
1800-talet i trakterna kring importhamnarna men spred sig långsamt in i landet,
så att ännu efter århundradets mitt den inhemska »vinthundliknande»
lantrasen omtalas som förhärskande i Connaught i västra Irland. Sedan hava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
