Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem att med ekonomisk fördel sälja överskottet av sin skörd och
kommunismen här som på andra områden visat sig medföra en ödesdiger ekonomisk
tillbakagång, fann sig styrelsen böra övergå till en mot privatekonomien
mindre fientlig »ny ekonomisk politik» (i korthet betecknad Nep). I dekret
den 21 mars 1921 ålades varje odlare att betala en viss efter statens behov
beräknad skatt i jordbruksprodukter men fick fritt förfoga övre återstoden
av sin skörd. I en samma år utfärdad jordlag förklaras ånyo den enskilda
äganderätten till jord avskaffad och varje medborgare i sovjetrepubliken
berättigad att erhålla jord till brukning men utan rätt att överlåta den på
annan. Då jord innehas av en samfällighet, äger varje delägare eller grupp
av sådana att få sin jord utbruten i ett sammanhang. Utarrendering av
jord får ske, men blott till den, som själv brukar den, och ej för längre tid än
ett omlopp eller, där bestämd växtföljd ej följer, 3 år. Ingen får ha mer jord,
än han kan bruka med eget och sin familjs arbete, och lejt arbete får
användas, endast om familjens alla arbetsföra medlemmar deltaga i arbetet.
En skadlig styckning av jorden skall hindras genom att
jordbruksmyndigheterna äga bestämma gränser för densamma.
Under den nya ordningen utgöra de kollektiva jordegendomarna över 90
proc. av hela antalet, mindre dock i Vita och Nya Ryssland, men
upplösningen av jordbrukssamfälligheterna uppgives hava ökats efter den nya
ekonomiska politikens införande.
I det ryska Polen, liksom i de till Preussen och Österrike hörande polska
provinserna, var jordfördelningen ungefär lika ogynnsam som i de västra
delarna av Ryssland, och styckningen av bondjorden fortgick alltjämt. De
små lägenheterna stodo i högt pris, till väsentlig del på grund av stark
efterfrågan från personer, som utvandrat och i utlandet förvärvat medel att köpa
sig en torva av fosterjorden. Jorden var därför i huvudsak delad mellan
stora gods och dvärgegendomar, varför ock bondbefolkningen, som ej kunde
hämta fullt uppehälle från sin jord, årligen i stora skaror sökte säsongarbete
i Tyskland och andra länder.
Efter landets frånskiljande från grannländerna beslöt polska riksdagen
år 1920, att till styckning för bildande av bondejordbruk ej blott använda
statsdomäner utan även expropriera egendomar tillhörande medlemmar av
förr regerande familjer, den förra preussiska kolonisationskommittén,
biskopar, kyrkoförsamlingar, kloster och allmänna inrättningar, liksom även
vanhävdad jord och sådan, som under senare år köpts på spekulation eller
bytt ägare mer än 2 gånger på 5 år. De senare 3 grupperna av
jordegendomar skulle betalas med halva värdet, de förra exproprieras utan ersättning.
INRE KOLONISATION. Den alltsedan Peter den store fortgående
kolonisationen av odlade och glest bebyggda trakter av riket fortsattes även
under 1800-talet, men 1804 fastställdes nya regler för utländska kolonisters
antagande och noggrannare kontroll av deras lämplighet, och tillika ägnades
större omsorg åt koloniernas anläggning och främjandet av deras utveckling.
Följden härav visade sig också. De tyska kolonierna i Sydryssland blevo
blomstrande samhällen med intensiv odling, särskilt av vin och tobak, samt
förbättrad djuravel och mejerihushållning, och med dem tävlade de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
