Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
införande av svängplogar och sädesrensningsmaskiner samt ökning av
mejeriväsendet, i det att smör sjönk mindre än spannmål i pris.
Då produktprisen år 1828 började stiga, vidtog åter avgjord framgångstid
för lantbruket, vartill bidrog inflyttningen av lantmän, förvaltare, mejerister
och ängsmästare från Holstein, vars jordbruk vid denna tid var det
förnämsta mönstret för Danmark.
Strävandet gick fortfarande främst ut på att öka sädesodlingen, framför allt
genom märgling och bättre bearbetning av jorden, varigenom jordens eget
förråd av växtnäring mer togs i anspråk, men däremot fortfor gödslingen
att vara svag. Trädesbruket blev kraftigare men dess areal inskränktes, i
det att klöver- och gräsodling vann ökad användning och sädesbruket
småningom utbyttes mot koppelbruk. Spannmålsodlingen hade dock ännu
försteget framför husdjursskötseln över allt utom i hertigdömena, där
mjölkproduktion för smörberedning var huvudsaken, och i västra och norra
Jylland, där de vidsträckta betesmarkerna tillgodogjordes genom
boskapsuppfödning.
Reformivern ökades mot århundradets mitt genom frihetsrörelsen, som
vid denna tid gick genom Europa, och den nationella hänförelse, som
kampen för hertigdömenas bevarande framkallade. År 1846 stiftades
Bondevennernes Selskab med uppgift att verka för böndernas likställighet med övriga
stånd.
Statsstyrelsen medverkade också till det fullständiga genomförandet av
de i slutet av förra århundradet började stora agrarreformerna och andra
åtgärder för lantbrukets främjande. År 1.838 ordnades rättsförhållandet
mellan godsägare och landbor, och hoveriets avlösning, som stått stilla sedan
krigstiden, befordrades genom lag av den 4 juli 1850, vari stadgades, att
hoveriet på fordran av vare sig godsägaren eller minst 1/3 av godsets bönder
skulle avlösas mot en bestämd årlig avgift. Först vid 1800-talets slut var
dock denna gamla börda så gott som fullständigt avskaffad.
Även landbors (fœsteres) förvärv av äganderätten till sin gård (sid. 345)
var ännu blott delvis genomförd. Beträffande statens och stiftelsers jord
påbjöds genom lag den 8 april 1851, att landbogårdarna skulle erbjudas
brukarna till billigt pris, eller om de ej ville begagna sig därav, försäljas på
auktion med företrädesrätt för landbonden eller hans arvingar. På enskildas
gods påskyndades friköpningen genom att enligt lagar den 21 juni 1854, 19
febr. 1861 och 9 mars 1872 rätt medgavs ägare av län eller släktegendomar
att sälja landbogårdar till deras brukare eller medlem av dennes familj och
att därvid fritt förfoga över 8—12 procent av köpesumman, under det att
återstoden skulle vara fideikommisskapital. Samma lagar medgåvo, med
undantag från förbudet den 6 juni 1769 att indraga landbogård under
huvudgård, godsägare rätt därtill i visst förhållande till hartkorntalet av de
landbogårdar, han sålt till brukaren eller hans familj. Nämnda lag av år 1861
gjorde ock ändring i bestämmelsen år 1790 (sid. 350), att bondgårdar ej
finge upplåtas till brukare annat än på dennes livstid, så till vida, att detta
ej skulle gälla gårdar som i 20 år oavbrutet bestått som självständig gård.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
