Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1860-talet, då ett livligare intresse för husdjursaveln började göra sig
gällande, tog anskaffningen av utländska avelsfår större omfattning. Staten
införde sådana av oxfordshiredown-, southdown-, cotswold-, leicester-,
black-faced- och i synnerhet eheviotras, av vilka båda senare stamhjordar
uppställdes på Vestlandet och visade sig trivas och utvecklas väl.
Blackfaced-rasen uthärdade i kusttrakterna väl vinterklimatet såsom utegångsfår, men
har icke bibehållits som ren ras. Oxforddown-fåren spredos huvudsakligen
i Tröndelagen. Stamhjordarnas verkan på landets fåravel ansågs dock vara
alltför ringa och avyttrades därför, varefter år 1890 upprättades ett
statsschäferi av cheviotfår på Hodne i Ryfylke (Stavanger amt). Från denna
hjord har årligen sålts ett betydligt antal djur, och även enskilda skaffade
sig goda avelsstammar av denna ras, som snart vann så stor spridning, att
den enligt yttrande av lantbruksdirektören år 1902 nästan undanträngt den
inhemska norska rasen. Sedermera ha ytterligare två statsschäferigardar för
cheviotfår (den ena även för Tautrfår) tillkommit, samt tre avelsstationer,
därav två för cheviot och en för oxforddown. Ett större antal
fåravelsföreningar för gemensam bagghållning åtnjuta statsunderstöd.
Till spridningen av goda avelsdjur hava de utställningar bidragit, vilka
sedan 1878 anordnats, dels gemensamma för nötboskap och får, dels enbart
för de senare.
Under 1850-talet angrepos fåren på Vestlandet så svårt av skabb, att
kraftiga åtgärder för sjukdomens undanrödjande ansågos nödvändiga. Försök
med nedslaktning av smittade hjordar och anskaffning av friska djur
försöktes, men med ringa framgång, då smittan fanns kvar vid enskilda
hjordar och därifrån åter spreds. Däremot lyckades det övervinna det onda,
sedan under åren 1861—84 en skabbkur med tvättning i tobaksavkok
grundligt genomförts.
GETTERNA höllos vid århundradets början allmänt i hela landet och
hade stor betydelse vid de små jordbruken på grund av sin förnöjsamhet i
avseende på fodret, som under vintern till väsentlig del kunde utgöras av
barris och gnag, och under sommaren av de magraste betesmarkerna. Den
skada de göra på skogens återväxt och den inskränkning i rätten att släppa
dem på bete, som genomfördes genom stängsellagen den 16 maj 1866, gjorde
emellertid, att deras antal starkt nedgått utom i Bratsberg, Nedenäs och
Stavanger amter i södra Norge.
På senaste tid har emellertid även denna avels förbättring blivit föremål
för statens omsorg, i det att från år 1908 getavelsstationer (f. n. 3) inrättats,
samt dessutom ett stort antal getavelsföreningar bildats, vilka åtnjuta
statsunderstöd.
Angoragetter infördes på 1860-talet och 2 stamhjordar uppställdes på
södra Vestlandet men synas hava försvunnit.
SVINSKÖTSELN var av gammalt föga beaktad i Norge. För
åstadkommande av ett bättre slag än de vanliga senvuxna, högbenta och tunna djuren
av skogssvin-rasen hade väl tillfälligtvis avelsdjur av engelsk eller dansk stam
införts men hade lämnat blott ringa spår efter sig. På 60-talet började
emellertid enskilda jordbrukare en mera tidsenlig svinavel med engelska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
