Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avelsdjur, och i och med mejerihanteringens uppblomstring tog även svinskötseln
ökat uppsving, vilket visade sig i en stark ökning av landets svinstock. Efter
vartannat infördes Yorkshire-, Berkshire- och (år 1878) Tamworth-svin, men
av dessa vann den förstnämnda rasen försteget och användes för att genom
korsning med lantrasen giva slaktsvin. Svinavelsstationer hava sedan 1898
inrättats med statsunderstöd. År 1923 funnos 65 sådana för lantras och 31
för Yorkshireras samt 157 galthållareföreningar, statsunderstödda sedan år
1905. Sedan 1902 avlönar staten en vandringslärare i svinskötsel.
FJÄDERFÄSKÖTSELN har under senare år fått betydligt ökad
omfattning, men dock ej tillräckligt för landets eget behov.
Fylkeslantbrukssällskapen ha anordnat talrika undervisningskurser och kontrollavelsstationer. Som
central representation för denna näringsgren och de lokala
hönsavelsföreningarna verkar Norsk forening for Fjœrfeavl, stiftad år 1884, vilken med
statsanslag anordnar avelscentra, utdelning av avelsägg, undervisning,
rådgivning och utställningar samt utgiver sin tidskrift m. m.
KANINAVEL har också blivit allmän, särdeles i de södra landsdelarna.
Ledningen av denna näring handhaves av den år 1897 stiftade Foreningen
for Kaninaviens Fremme (numera Norges Kaninavisforbund) med dess
lokalavdelningar. Förbundet, som är anslutet till K. Selskapet for Norges
Yel, har en pälsberedningsanstalt.
BISKÖTSEL bedrives huvudsakligen i södra Norge. Den norske
biavlsforening, stiftad år 1884, och till densamma anslutna lokala biavelsföreningar
sprida upplysning och lämna råd, anordnar utställningar och utgiver
Tidskrift for Biskjötsel.
MJÖLKHUSHÅLLNING. Först efter 1800-talets mitt började offentliga
åtgärder vidtagas för att införa en bättre och mer givande
mjölkhushållning. Det första norska mejeriet skall hava varit ett ysteri, anlagt år 1855,
och under de följande årtiondena inrättades på initiativ av Selskapet for
Norges Vel ett antal ostmejerier, som arbetade efter schweizisk metod.
Sedan ismetoden, som uppfanns av föreståndaren för lantbruksskolan på Aas
F. A. Dahl[1] ungefär samtidigt med J. G. Swartz (sid. 782), blivit känd,
började på 1870-talet smörmejerier anläggas. Mejeriernas antal steg hastigt,
1870 var det 41, 1900 780 och 1910 742.
Mejerihanteringens tekniska utveckling har skett i jämnbredd med
densamma i grannlanden, men mer än i dessa varit ägnad ostberedning. I
främsta rummet tillverkas den för landet egendomliga gammelosten, mager
kumminost (»nyckelost») och mesost, den sistnämnda av hög kvalitet, beredd av
blandad ko- och getmjölksvassle, sedan 1885 med tillsats av grädde. På
senaste tid hava även åtskilliga utländska ostsorter börjat tillverkas, och för
att giva större säkerhet åt ostmognaden har en vetenskapsman d:r Johan
Olsen (Sopp) framställt renkulturer av för olika ostslag karakteristiska
svampar, att användas vid ystningen.
Mjölkkondenseringsfabriker, som inrättats, bereda en lönande avsättning
för mjölken i fabrikernas grannskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
