Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intill hälften av det genom särskild taxering fastställda värdet av deras
jordegendom till á proc. ränta och med 1 proc. årlig amortering. Medel
anskaffades genom lån mot räntebärande obligationer, för vilka delägarnas
fastigheter utgjorde kollektiv säkerhet.
Denna kredit vann snart stor användning och medverkade kraftigt till
den odlings- och förbättringsföretagsamhet, som rådde, men föranledde också
en hastig ökning av jordbrukets intecknade skuldbörda. Låneformen, enligt
vilken de lån, föreningarna utlämnade, voro ouppsägbara och löpte med
bestämd ränta, under del att föreningarnas obligationslån upptogos på kortare
terminer och till efter penningemarknadens läge mycket växlande räntefot,
innebar en fara, och denna framträdde, då vid den stora krisens utbrott 1857
föreningarna ej kunde upptaga lån på de reglementsenligt fastställda
villkoren, särdeles som de olika föreningarna konkurrerade med varandra på
lånemarknaden, på vilken också staten ställde stora fordringar. Den s. k.
finanskommittén, som regeringen tillsatte för att göra en utredning angående
den ekonomiska och finansiella utvecklingen under åren 1834—60, fick nu
i uppdrag att uppgöra förslag till av förhållandena påkallade förändringar i
hypotekslåneväsendet. Det av kommittén utarbetade förslaget, som
godkändes av riksdagen 1861, innebar huvudsakligen följande: Lånemedlen för
föreningarna skulle anskaffas endast genom en under statens kontroll ställd
Sveriges allmänna hypoteksbank, vilkens enda delägare hypoteksföreningarna
skulle vara. Hypoteksbanken fick ensamrätt att utfärda obligationer med
säkerhet i jordegendom och erhöll av staten en grundfond av 2 miljoner rdr.
i räntebärande obligationer, vilken icke fick användas annat än som sista
säkerhet för bankens obligationer. Därjämte skulle banken övertaga den
lånerörelse mot pant i jordbruksegendom, som riksbanken hittills bedrivit,
och mot sina egna obligationer den härför anvisade lånefonden av 71/2
miljoner rdr. Hypoteksföreningarna skulle erhålla lånen kontant till högst 5 proc.
ränta, utan kapitalrabatt, och utlämna dem med högst samma ränta, en årlig
amortering av lägst 3/4 proc. och ett förvaltningsbidrag av 1/4 proc. Lånen
finge utlämnas för egendomar med ett taxeringsvärde av minst 600 rdr. eller
1,000 rdr. efter särskild taxering och ej överstiga 2/3 av det förra eller 1/2 av
det senare värdet. Stadgandet om maximiränta visade sig medföra stora
olägenheter. Den under 1860-talet och början av följande årtionde rådande
penningeknappheten, då låneräntan i allmänna penningemarknaden steg över
de 5 proc. banken ägde taga av föreningarna, tvang banken att, för att kunna
skaffa penningar, med K. Maj:ts medgivande upptaga lån med en
betydande kapitalrabatt, vilka småningom skulle betalas av skillnaden mellan
den ränta, banken hade att betala och utlåningsräntan till föreningarna. Då
sedan penningetillgången blev riklig och räntefoten i penningemarknaden
sjönk, kunde banken, då kapitalrabatterna till stor del voro obetalda, icke
sänka räntan för sina redan utlämnade lån eller medgiva dessas inbetalande
i förtid och ansåg sig ej heller kunna bevilja nya låntagare billigare villkor
än de äldre. Dessa förhållanden ökade jordbrukets under 1880-talet rådande
betryck och föranledde riksdagen år 1890 att på kunglig proposition besluta
ny författning för hypoteksbanken och ändrade grunder för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
