Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delägarnas överenskommelse. Omkring 1850 hade redan omkring hälften av
rikets mantal undergått laga skifte eller sådant storskifte, att det icke
beräknades behöva rubbas. Vid århundradets slut hade procenten sålunda
skiftade mantal vuxit till 75 och år 1922 till 84, varvid utflyttning skett i omkring
31 proc. av fallen.
HÄGNADSSKYLDIGHETEN hade genom k. förordning den 9 febr. 1802
utsträckts, så att hägnadsvitsord mellan byars ägor skulle gälla även
utägorna, och hotade att bliva långt mer betungande än förr, emedan ägoskiftet
föranledde hägnad mellan de särskilda egendomarnas ägor i by, varför
förslag om vidare lagstiftning i ämnet liksom om skyldighet för kreatursägare
att svara för skada av deras djur på grödorna mötte allmänt motstånd bland
allmogen. Emellertid utfärdades den 21 dec. 1857 den i huvudsak ännu
gällande förordningen om stängselskyldighet, enligt vilken det förut gällande
stängselvitsordet bibehölls men med vissa förändringar, och skyldighet
stadgades för djurägare, att hålla sådan vård om sina hemdjur, att de ej
inkomma på andras ägor, och att svara för den skada, de göra å dessa, varemot
till flera ägare hörande ohägnad mark fortfarande skulle vara öppen för
delägares djur. Till skydd för skogens återväxt är dock genom kungörelse den
28 jan. 1876 med senare tillägg förbjudet att, där samtliga delägare ej
annorlunda överenskomma, beta getter (i de flesta län) under hela året och får
under dess förra hälft (eller i vissa län hela året). Å allmänna skogar, för
vilka hushållningsplan är fastställd, blev genom k. förordning om
hushållningen å dylika skogar den 26 jan. 1894 mulbete i regel tillåtet endast enligt
hushållningsplanen eller domänstyrelsens särskilda medgivande. Enligt lag
om enskilda skogar den 24 juli 1903 äger konungen rätt att, om så prövas
nödigt, under vissa förutsättningar förbjuda bete å ohägnad mark.
JORDDELNING.[1] Den förr rådande uppfattningen, att en längre gående
jorddelning är ägnad att äventyra jordbrukets bärighet och skatteförmåga
samt minska jordens avkastning, har allt mer fått vika för insikten om vikten
av att tillmötesgå den obesuttna befolkningens önskan att komma i
besittning av jord. Erfarenheten har också visat, att styckning av jordegendom i
regel medför en betydlig stegring av jordens pris, beroende ej blott på den
stora efterfrågan efter smålägenheter utan även därpå, att dessa med
tillhjälp av nutidens ekonomiska hjälpmedel kunna bringas till t. o. m. större
avkastning än den ostyckade egendomen.
Lagstiftningen har därför gått till allt större frihet att dela jordegendom,
och från slutet av 1800-talet ha statsmakterna vidtagit kraftiga positiva
åtgärder för bildande av s. k. småbruk.
Det från år 1747 härrörande förbudet (sid. 396) att klyva hemman under
1/8 av krono- och skattehemman samt 1/4 av skatterusthåll gällde ännu vid
1800-talets början men beaktades föga, utan särskilt i samband med
enskiften var hemmansklyvning under denna gräns vanlig, och skedde i en
omfattning, som väckte allvarliga farhågor. Avsöndring d. v. s. frånstyckning
för viss tid eller för alltid av visst ägoområde utan åsättande av skattetal å
den frånskilda delen, hade genom enskiftesstadgarna blivit tillåten intill viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
