Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av mossar och kärr eller vattenavledning i de 4 nordliga länen, samt den
norrländska nyodlingsfonden till understöd åt mindre jordbrukare i Dalarna
och Norrland. Från år 1911 har beviljats ett särskilt norrländskt
avdiknings-anslag för Norrland och Dalarna och ett allmänt för övriga delar av riket.
Vissa ändringar ha sedan gjorts i bestämmelserna om dessa anslag och det
ovan nämnda frostminskningsanslaget uppgick år 1912 i dem. Är 1914
beviljades medel till en allmän nyodlingsfond, motsvarande den norrländska
och avsedd för de övriga länen utom Norrland och Dalarna.
Till lån åt mindre jordbrukare för täckdikning anslog riksdagen år 1913
en täckdikningslånefond, varifrån lån å sammanlagt 200,000 kr. årligen
fingo utlämnas genom hushållningssällskapen. I samband med andra under
världskriget vidtagna åtgärder för att höja jordbrukets avkastning inrättades
år 1918 en dräneringsfond, från vilken räntefria täckdikningslån utdelades
utan inskränkning i avseende på storleken av låntagarens jordbruk. Denna
fond upphörde 1920, varefter lån från täckdikningslånefonden fått utlämnas
även till större jordbruk och intill ett sammanlagt belopp av 2 miljoner
kronor årligen.
ÄGOSKIFTE.[1] Det omkring sekelskiftet införda enskiftet hade trots den
stora framgång, det i allmänhet medförde genom att befordra ett bättre bruk
av jorden, ofta vid sitt genomförande mött stora svårigheter, särdeles i mer
kuperade och skogiga trakter, där ofta oformliga och allt för långa ägoskiften
uppkommo. Smärre ändringar, som vidtogos i enskiftesstadgan den 24 juli
1812 och den 20 febr. 1821, visade sig ej kunna undanrödja dessa svårigheter.
Därför utfärdades den 4 maj 1827 den allmänna stadgan om skiftesverket,
vilken sedan med under tiden införda ändringar utfärdades i en förnyad
k. stadga om skiftesverket i riket den 9 nov. 1866. Enligt dessa stadgar, i
vilken senare gjorts en del ändringar och tillägg, skulle skiftet, nu kallat
laga skifte, ha till syfte oskiftade eller redan skiftade men åter
sammanblandade ägors utbrytning i så stort sammanhang, som deras beskaffenhet och
belägenhet medgiva utan någon delägares förfång. Det trädde i stället för
stor- och enskiftet, dock med visst undantag för de delar av Dalarna, där
storskifte med understöd av allmänna medel ägt rum, och så att laga skifte
ej fick ske i Dalarna och i Norrland förrän avvittring ägt rum å de samfällda
skogsmarkerna. Det utgjorde en medelväg mellan de båda äldre
skiftessätten och gav möjlighet att vid de spridda ägolotternas sammandragning
fästa mer avseende vid naturförhållandena och delägarnas önskningar.
Skiftenas antal borde vara så litet som möjligt, helst ej över 2 och om ej
svårigheten kan avhjälpas genom utflyttning, högst 3 till samma hemman, men i
Norrland, Dalarna och på Gotland fick ännu ett skifte utläggas.
Skiftet fick snart stark fart men mötte, särskilt i början, mångenstädes
betänkligheter och motstånd, som särdeles riktades mot utflyttningen. I
Kopparbergs län, där jorden var oerhört styckad i små, om varandra
blandade lotter, fick laga skiftet mycket litet insteg, utan här fortsattes storskiftet
och som sekundär delning sämjedelning, d. v. s. delning av jorden enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
