Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
införande följde, att de smala logbyggnader med tvärgående genomkörning
och tröskloge, som genom logbalkar var skild från sädesgolven, ersattes av
bredare logar med plats för tröskverket i mitten och vandringshus utanför.
Då ångtröskverk på 1850-talet började införas, började vid stora gårdar
logbyggnaden förses med en längsgång, vari tröskverket kunde flyttas.
Införs-lingen underlättades genom att bygga upp under taket liggande körbroar,
och omkring sekelskiftet genom anläggning av hisslogar, vilka blivit allt
mera vanliga, då elektrisk drivkraft blivit tillgänglig.
Till dessa reformer i byggnadsväsendet vid herrgårdarna bidrog under
1850- och 1860-talet en riklig facklitteratur, av vilken märkes Rob.
Akrells Tidskrift för praktisk byggnadskonst och ingenjörsvetenskap
(1858—1871) samt framför allt Charles Emile Löfvenskiölds
Lantmannabyggnader (1884) och Lantmannabyggnader huvudsakligen för
mindre jordbruk (1868). Det mindre jordbrukets byggnadsväsen har först
under senare tid rönt någon avsevärd påverkan av teknisk och ekonomisk
sakkunskap i samband med strävandena för detta jordbruks höjande. För
större jordbruk har under senaste tid L. N. Gramén uppgjort ett stort
antal ritningar,[1] motsvarande moderna förhållanden vid jordbruk.
NYODLING. Enligt statistiska uppgifter[2] ökades Sveriges odlade
jordvidd under de 60 åren 1800—1860 från 850,000 till 2,500,000 hektar eller
över 27,000 hektar om året och den årliga ökningen var med undantag för
1880-talet, då den var betydligt mindre, ungefär lika stor ända till
århundradets slut, varefter den starkt nedgått. Om än dessa siffror ej äro fullt
pålitliga som mått på nyodlingen, torde de dock visa, att denna skedde i stor
utsträckning under 1800-talet men sedan starkt mattats.
Under århundradets början understödde staten odlingsverksamheten med
jämförelsevis obetydliga lån, men detta understöd fick från 1840- och i
synnerhet från 1880-talet en allt större omfattning (sid. 735) och under senare
år ha så gott som alla odlingsföretag skett med anslag eller lån av
statsmedel.
Av större odlingsföretag, som utförts under denna tid må nämnas
sänkningen av sjön Tåkern i Östergötland (1840—46), Hästefjord på Dal
(1860-talet), Näsbyholmssjön i Malmöhus län (1866—69), Temnaren i Uppland
(1871—78), Hornborgssjön i Västergötland (1870-talet), Hjälmaren och
Kvismaren i Närke (1877—87), Nosaby och Hammarsjöarna vid Kristianstad
(1880-talet) och Finjasjön (1890-talet).
Beträffande odlingssättet har den ändring skett, att bränning allt mer
avtagit, i det att insikten om det slöseri, som förstöringen av mylla och
mullbildande ämnen innebär, blivit allmän. Vid periodens början torde egentligt
svedjebruk varit starkt inskränkt och vid 1800-talets mitt så gott som
försvunnet, men flåhackning och bränning var vanlig vid all odling, och
lerbränning förordades som ett vid det högt stående engelska jordbruket använt
medel att förbättra jorden.[3] Längst har i södra Sverige bruket att genom
svedning av hedar framkalla en tillfällig förbättring av betet bibehållit sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
