Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brandförsäkringsvärdenas starka stegring vittnar om byggnadskapitalets
ökning. Gjorda beräkningar visa också, att lantmannabyggnadernas relativa
värde i Sverige är högre än i de flesta andra länder, och göra det antagligt,
att byggnadskapitalet i regel är över hälften av egendomarnas
taxeringsvärde och på smärre gårdar och i Norrland i allmänhet överstiger
detsamma.[1]
Byggnadssättet har också under detta tidsskede avsevärt förändrats.
Strävandet att spara byggnadsvirke framträdde mycket vid periodens början.
I enskiftesstadgan tillförsäkrades understöd åt dem, som uppförde huset av
annat än trä, och genom en kungörelse den 17 maj 1815 förordades särskilt
väggar av stampad lera. Patriotiska sällskapet offentliggjorde en
beskrivning av detta byggnadssätt,[2] för vars användning också
Lantbruksakademien och vissa hushållningssällskap verkade. Senare förordades gjutning
av väggar av kalk-sandbruk, men ingendera metoden vann synnerligt insteg.
Ladugårdar uppfördes i stor omfattning av gråsten, särdeles i Skåne, vilket
dock på grund av arbetslönernas stigning mindre använts efter århundradets
mitt. I trähus inskränktes virkesåtgången genom att utbyta de timrade
gavelröstena eller kallhusens hela timmerväggar mot sådana av bräder på
stolpvirke, takåsarna mot takstolar av klenare virke, takved mot spiller och
de utskjutande korsknutarna, som först taga röta, mot laxknutar med
bräd-fodring. Omkring senaste sekelskifte började man i samma syfte att
uppföra väggar i varmhus av stående plank och bräder med isolerande fyllning
eller mellanlager av papp liksom även att gjuta dem av cementbruk med
isolerande luftrum.
I byggnadernas anordning och yttre ha de olika orternas gamla bruk i
stort sett bibehållits. I södra Sveriges slättbygder ha de i fyrkant
sammanbyggda husen i allmänhet vid ombyggnad flyttats något i sär, utan att planen
ändrats. I Norrland, där virkestillgången var riklig, har man fortsatt med
slöseriet i byggnader, med stora hus, som blott delvis användas, i
Hälsingland och ett stort antal hus i övre Norrland. Från städer och
stationssamhällen har ett stillöst och slarvigt byggnadssätt i senare tid börjat spridas,
varemot dock en kraftig reaktion uppstått för bevarande av de särskilda
orternas gamla, enkla och stilrena byggnadsskick.[3]
I husens form och inre började från 1840-talet, först vid herrgårdar och
därefter om än sent vid bondgårdar göras ändringar för vinnande av
utrymme, bekvämlighet och arbetsbesparing. Sammanhörande lokaler
sammanfördes under ett tak, de många små husen ersattes med ett fåtal större
och bredare. I ladugården utbyttes uppställningen av djuren utefter
långväggarna mot dubbla rader med foderbord emellan på tvärs eller längsefter
huset, och båsbalkarna försvunno. Enligt danskt mönster förordades
gödselhus, vilket blivit vanligt vid små jordbruk, under det att man vid större
gårdar inskränkt sig till att bygga täta gödselstadsbottnar. Med tröskverkens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
