Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de införda djuren ansågos vara alltför tunga och lymfatiska (de anses ha
varit ej äkta percheron- utan snarare boulonnais-hästar), och det blev även
i detta fall blott enstaka försök. Sådana gjordes även med Cleveland-rasen
(på 1860-talet) för frambringande av medelgrova åkerbruks- och vagnshästar
och den tunga Pinzgauer-rasen (på 1870-talet) samt den anglonormandiska
rasen (på 1870- och 1880-talen). Den sistnämnda rasen lämnade visserligen
en vacker korsningsavkomma, men förärvningen visade sig ej pålitlig. För
frambringande av medelgrova eller lättare vagnshästar och tillika remonter
har införsel företrädesvis till Skåne skett av rätt talrika hannoveranska (från
1860-talet), oldenburgska och i synnerhet ostpreussiska hingstar, varigenom
en ganska framstående halvblodsavel grundats i Skåne. Särdeles ha
ostpreussarna vunnit anseende som arméhästar. Huvudändamålet blev alltmer
produktionen av remonter, hos vilka ädelhet var en viktig fordran. Föga
avseende fästes vid vidmakthållandet av en grövre stostam, varför hästarna
blevo småningom för fina för jordbruks- och andra draghästar. Avfallet från
remontuppfödningen blev därför svårt att avsätta till jordbrukshästar. Är
1923 beslöt därför stuteriöverstyrelsen att övergå till grövre halvblod.
Slutligen fann man i den belgiska bergshästen, hos oss vanligen
betecknad som ardennerhäst, vilken började införas på 1870-talet, ett hästslag, som
väl passade för svenska förhållanden såväl som ren ras som för att vid
korsning giva den svenska och norska lanthästen en önskvärd större massa.
Införseln av denna ras, för vilken den på hästavelns område starkt
framträdande greve C. G. Wrangel ivrigt verkade, har alltjämt fortgått, och
ren-och korsningsavel med densamma bedrivits i sådan omfattning, att rasen
blivit förhärskande som jordbrukshäst i landets slättbygder. Småningom
har man jämte den jämförelsevis lilla bergsardennern infört grövre
brabantska hästar (sid. 587). För det tyngsta jordbrukets behov ha därjämte sedan
1880-talet även ett mindretal Clydesdale-hästar införts till Skåne.
I norra Sverige, dit ardennerhästen även började intränga, men där den
mindre väl fyllde behovet av en häst lämplig för skogs- och landsvägskörslor,
uppstod en reaktion till förmån för renavel av den för dessa förhållanden
lämpligare nordsvenska hästen. På initiativ av veterinären, senare professorn
Wilhelm Hallander bildades år 1893 föreningen Södra Dalarnas
hästvänner med mål att utveckla denna häst till en enhetlig ras. Företaget
kröntes med avgjord framgång och vann allmän anslutning i hela norra Sverige.
Till rasens utveckling användes även, särdeles i början norska östlandshästar
i stor omfattning. Framgången av denna avel har befordrats genom de
hingst-uppfödningsanstalter (den förnämsta å Vången i Jämtland, inrättad år 1903
av hushållningssällskapen i Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och
Västernorrlands län) samt unghingstbeten, som i åtskilliga län anordnats av
vederbörande hushållningssällskap. Rasen upptogs år 1900 bland dem, vilka som
ren ras få deltaga i statens hästpremiering, och år 1909 utkom dess första
stambok (för 5:e och 6:e premieringsdistrikten, år 1915 riksstambok för
rasen).
Aven återstoden av den lilla gotländska skogsrussen har vid tiden omkring
senaste sekelskifte blivit föremål för försök att bibehålla denna landets enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
