Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 776 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

under denna tid förpliktade att ej till avel bruka eller försälja handjur, som
ej godkänts av avelscenternämnden, att av sådana till försäljning utbjuda
minst ett i förhållande till besättningens storlek bestämt antal, att på
föreskrivet sätt märka de djur, som försäljas till avel o. s. v.[1]

Till nötboskapens utveckling ha också de efter danskt mönster bildade
kontrollföreningarna medverkat, av vilka den första svenska bildades år
1898. Den kontroll, dessa föreningar på regelbundet återkommande tider
utföra över såväl varje mjölkande kos mjölkmängd som över mängden av
de särskilda foderslagen, användes till ledning såväl för urvalet av avelsdjur
som för utfodringens ekonomiskt mest lönande mängd och sammansättning.
Kontrollföreningsväsendet har därför alltjämt understötts av staten och
kraftigt utvecklats. År 1905 uppgick föreningarnas antal till 327 omfattande
3,996 besättningar med 118,354 kor, och hade år 1914 stigit till 799 med
11,743 besättningar och 217,814 kor. Krigstidens foderbrist vållade en stark
nedgång men denna har sedan åter följts av stigning.

Verkan av dessa åtgärder har visat sig i en ökning av djurens levande
vikt, vilken för de senaste 50 åren kan uppskattas till minst 25 procent i
medeltal, samt av deras mjölkavkastning, som uppskattats på 1850-talet för
välfödda kor till i medeltal 750 kg.[2] samt

	För alla kor	kor i kontrollför.
År 1871—80 ..............................	1,200	—
År 1901—05 ..............................	1,800	—
År 1911—13 ..............................	2,100	2,950
År 1923 ......................................	2,300	3,218

FÅRAVEL. Den blomstring, som aveln av merinofår under 1700-talet
nått, fortfor ännu under första tredjedelen av 1800-talet. Till den svenska
merinostammens förstärkning och förbättring införde kronprinsen Carl
Johan en hjord av 68 djur från en infantado-hjord å Barse nära Liège.
Denna hjord stationerades först å Flyinge och flyttades sedan år 1823 till
Joh. Th. Nathhorst å Näs i Småland. Då denne ansåg de svenska
hjordarna avgjort underlägsna de tyska elektoralf åren, inköptes för såväl
statens som enskildas räkning år 1828 och följande år en stor mängd djur från
Preussen och Sachsen. Från Frankrike infördes år 1832 ett antal djur av
Naz-stammen (sid. 510) till Ullavi i Närke.

Merinoaveln stod nu på sin höjdpunkt i Sverige; av densamma fanns ett
stort antal hjordar, tillhöriga dels staten dels enskilda, i olika delar av landet.
Presidenten Gabriel Poppius, vilken år 1829 fått uppdraget att
handhava schäferiärenden, liksom den år 1831 till rådgivare rörande fåraveln
antagne Niels Erik Hofman-Bang, lärjunge av Thaer, voro avgjorda
anhängare av denna avel. Då priset å fin ull alltjämt nedgick och varken
höjning av tullen å ull (1840) eller ökat anslag till ulldiskonten lyckades hejda
prisfallet, avtog intresset för merinoaveln hastigt och före utgången av
1850-talet hade den till största delen upphört i Sverige.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>