Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slakthöns, samt Dorking, vilka även voro goda värpare. Något senare infördes
hamburgare. Av gäss omtalas jämte de inhemska även pommerska.
Någon synnerlig omvårdnad eller uppmärksamhet ägnades ej
fjäderfäaveln förr än på 1880-talet, då en återinvandrad svensk-amerikan, Alfred
Lagergren, lyckades väcka intresse för hönsavel, spred avelsdjur av den
nya amerikanska Plymouth-Rock-rasen och började utgiva Sveriges
hönstidning. Man började nu att liksom vid annan djuravel förorda rena raser,
men då ingen svensk ras längre kunde påvisas, blev det uteslutande utländska
som förordades. Av de många tidigare införda voro de flesta redan
försvunna, Brahmaputra undanträngdes av Langshan och denna av
Plymouth-Rock-rasen, vilken blev förhärskande som kötthöns, och bland utpräglade
värpraser fingo de spanska (andalusier och Minorka) allt mer vika för
italienska, av vilka vita Leghorns blevo de allmännast förekommande.
Jämte dessa ha under senare år ännu några raser införts, och av dem ha den
amerikanska Wyandotte och den engelska Orpington vunnit mest beaktande
och spridning på grund av sina egenskaper av bra slakthöns och flitiga
vintervärpare, egenskaper vari de tävla med Plymouth-Rock-rasen.
Gäss göddes förr i rätt stor skala i vissa landsdelar, särdeles Skåne, Öland
och Västergötland, men denna inkomstkälla har numera någon avsevärd
betydelse blott i Skåne, där dock den förr vanliga gödningen av importerade
pommerska unggäss upphört, och huvudsakligen den inhemska skånska
rasen förekommer. Ankaveln förekommer företrädesvis vid herrgårdar.
Vanligast torde pekingankor vara, men därjämte förekomma även Rouen-ankor
och en i senare tid renodlad svenska »blå» ras.
Arbetet för fjäderfäskötselns främjande är numera organiserat under
ledning av den år 1898 stiftade Sveriges allmänna Fjäderfäavelsförening, vilken
åtnjuter statsunderstöd, och till denna anslutna länsföreningar.
KREATURSSJUKDOMARS BEKÄMPANDE. Av mer bemärkta
smittsamma kreaturssjukdomar har mjältbrand titt och ofta förekommit inom
begränsade smärre trakter i landet. Rots uppträdde på 1840-talet så
svårartat, att regeringen såg sig föranlåten att utfärda föreskrifter för dess
bekämpande, och kort därefter förorsakades svåra förluster av den elakartade
lungsjukan, som år 1847 infördes med nötkreatur från England. Likaså
anses tuberkulos först hava spritts med importerade djur, särskilt med de
från 1847 i stor mängd införda ayrshiredjuren. Mul- och klövsjuka, varav
utbrott omtalas först år 1859, har sedan uppträtt åtskilliga gånger och
särdeles under 1900-talet medfört stora förluster. Slutligen må erinras om
utbrottet år 1887 av svinsjuka och svinpest, vilka fortforo under några år.
Ingen av dessa sjukdomar synes hava varit inhemsk i Sverige, utan de
hava antagligen i varje fall inkommit till landet med införda kreatur eller
på annat sätt, och det har i de flesta fall snart lyckats att utrota dem genom
kraftiga åtgärder av statsmyndigheterna, nämligen sträng isolering,
desinfektion samt nedslaktning av de angripna djuren eller i svårare fall hela
besättningarna, samt förbud mot import eller karantän av införda djur.
En särskild ställning intager tuberkulos, emedan den blivit stationär i
landet och under 1860—90-talen spred sig på ett oroande sätt hos nötboskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
