Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dalarna fick ske endast efter utsyning av vederbörande skogstjänstemän och
i den mån så kunde ske med bevarande av skogens bestånd. Kronoparker
skulle bildas av redan förefintliga vid avvittring uppkomna överloppsmarker
och sådana vid de fortgående avvittringarna enskilda icke tilldelade marker,
som ej vore lämpliga till odling. Av de vid återstående storskifte i Dalarna och
Gävleborgs län och avvittring i Norrbotten ortsbefolkningen tilldelade
skogsanslagen ha stora områden avsatts till under betryggande förvaltning ställda
samfällda skogar, kallade besparingsskogar i de båda förra,
sockenallmänningar i det senare länet. Inom lappmarkerna blev avverkningen å enskildes
skogar genom 1873 års avvittringsstadga beroende av utsyning.
Även oberoende av avvittringen har staten sökt framkalla en bättre
hushållning med enskildas skogar. Sålunda utfärdades lagar angående
avverkning utöver husbehov och vård av enskildas skogar, först för enskilda
landsdelar (återväxtlag kombinerad med dimensionslag för Gotland den 10 sept.
1869 och den 30 mars 1894, samt dimensionslag för Norr- och Västerbottens
kustland, där en förödande sparrhuggning för export ägt rum, genom
förordningar den 29 sept. 1874, den 23 juni 1882 och 18 juni 1915), samt
slutligen med skogsvårdslagar för hela riket. En den 24 juli 1903 utfärdad
skogsvårdslag för de delar av riket, där särskilda inskränkningar i
avverkningsrätten ej gällde, stadgade skyldighet för skogsägare att sörja för återväxt
efter avverkning för annat ändamål än husbehov, odling eller bebyggande,
och ersattes den 15 juni 1923 med en (från år 1925) för hela riket utom
lappmarkerna gällande lag, som utsträcker skyddet även till yngre skog, som ej
får avverkas annat än genom för skogväxten tjänlig gallring samt påbjuder
åtgärder för återväxtens betryggande, så snart naturlig återväxt ej kan inom
skälig tid påräknas eller beståndet blivit för hårt utglesnat, och förbjuder
avverkning å svårföryngrade trakter annat än efter särskilt medgivande.
Samtidigt med skogsvårdslagen av år 1903 utfärdades även lag om
skyddsskogar mot flygsand och trädgränsens nedgång i fjällen, samt om en
skogsvårdsstyrelse i varje län, där skogsvårdslagen gällde, och kommunala
skogsvårdskommittéer, vilka hava att främja den enskilda skogsvården och
övervaka skogsvårdslagens efterlevnad.
Tack vare den skogspolitik, som sålunda fullföljts sedan över ett halvsekel,
har hushållningen å såväl allmänna som enskilda skogar i avsevärd grad
förbättrats, och om än den överavverkning utöver tillväxten, som alltjämt
ägt rum och varit en nödvändig följd av det gamla skogsbeståndets
tillgodogörande, beräknas hava till följd en tids minskad tillgång på
avverkningsmoget virke, så anses skogstillväxten vara stadd i en lovande framgång.
Skogsbrukssättet, vilket sedan gammalt varit en planlös blädning,
förändrades under förra delen av 1800-talet till trakthuggning på en stor del
av bruksskogarna. Eljes har blädning varit det allmänna, men med
tilltagande planmässighet och strävan att trygga återväxten och en uthållig och
stigande avkastning. Härvid har alltmer beaktats såväl trädens olika
biologiska egenskaper som även markens skötsel, så att dess produktionsförmåga
bibehålles eller ökas. För utredning av hithörande frågor verkar framför allt
statens år 1902 inrättade skogsförsöksanstalt (till år 1905 kallad forstliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
