Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flottningsbolag eller -föreningar, vilka anlade flottleder och handhade
flottningen (i Ångermanälven 1848, i Klarälven 1849). Lagstiftningen om
flottning utvecklades genom bestämmelser i fiskeristadgan den 29 juni 1852,
vilka senare ändrats genom flottningsförordningen den 30 dec. 1880 och lag
om flottning den 19 juni 1919.
Den sålunda underlättade avsättningen av virket framkallade en hastigt
tilltagande avverkning av landets skogar. Sågverksägarna tryggade sin
tillgång på virke genom förvärv av vidsträckta områden av den vid avvittring
till nybyggen avskilda marken, inköp av enskildas skogsmarker samt
långvariga avverkningskontrakt, vanligen på 50 år.
Härvid togs i allmänhet ingen hänsyn till återväxten. Bruksskogarna samt
åtskilliga större enskilda skogar underkastades dock en planmässig skötsel
enligt i Tyskland gällande grundsatser. Den mest bemärkta förfäktaren av
dessa var vid denna tid C. L. Obbarius, vilken som föreståndare för den
år 1839 av Brukssocieteten inrättade högre skogsskolan och rådgivare vid
åtskilliga skogars förvaltning utövade ett betydligt inflytande på
skogshushållningens utveckling i Sverige.
Tillgången på teoretiskt utbildade fackmän på detta område var ännu
mycket obetydligt. Är 1828 hade emellertid inrättats det K. Skogsinstitutet
för högre utbildning av skogstjänstemän, och åt dettas förste föreståndare
Israel Adolf Ström (adlad av Ström) uppdrogs att till regeringen
avgiva yttranden och förslag beträffande landets skogsväsen. Genom k. brev
den 19 mars 1837 fastställdes huvudgrunderna för statens skogsförvaltning
i södra och mellersta Sverige, och genom instruktion för skogs- och
jägeristaten den 16 mars 1839 utfärdades bestämmelser för de allmänna skogarnas
indelning och hushållning samt jakten å rovdjur.
Den starkt ökade avverkningen, som mångenstädes urartade till skövling,
framkallade en allmän uppfattning om behovet av en lagstiftning, som kunde
framtvinga en bättre hushållning, och efter uttalanden i denna riktning vid
1853 och 1855 års allmänna lantbruksmöten antog riksdagen år 1857 en pro
position om skogsväsendets organisation.
På grund härav inrättades år 1859 en central skogsstyrelse (år 1882
ändrad till Domänstyrelsen) och utfärdades den 29 juni 1866 en förordning
om rikets skogsväsen. Alla kronoparker och häradsallmänningar skulle
bibehållas och en regelbunden hushållning införas å alla statens skogar, vilka
allt sedan denna tid ökats genom inköp dels av kalmarker (Svältorna i
Västergötland enligt 1862—63 års riksdags beslut), dels av skogsmark, vartill
de medel använts, som influtit för den enligt 1874 och flera följande
riksdagars beslut fortgående försäljningen av smärre kronoegendomar (sid. 740).
Flygsandsfälten ha också i stor omfattning övergått till statens ägo och
skogs-odlats, sedan det stadgats, att ägare av sådana kunde bliva fri från
skyldigheten att vårda dem genom att överlåta dem till staten.
Häradsallmänningarna skulle enligt 1866 års förordning skötas enligt av
k. befallningshavande fastställda reglementen och hushållningsplaner under
skogsstatens uppsikt. Avverkning utöver husbehov på kronans mark,
oavvittrade skogar, överloppsmarker och nybyggeshemman i Norrland och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
