Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kyttlandsbruk, d. v. s. upprepad bränning av yttorven på slät mark
försvann allt fullständigare, men dess verkningar spåras ännu i de ofruktbara
»havreländer», som mest finnas i östra Nyland (jfr sid. 431).
Nyodling av kärr- och mossmark fick under århundradets senare del allt
större omfattning, särdeles i Österbotten, vars myrodling berömdes som
mönster för dylik odling i övriga landsdelar. Under det att odling med hjälp
av upprepad bränning eljes var det vanliga, brukades i Österbotten jämte
denna fördärvliga metod dels att efter risbråtets avlägsnande genom
bränning och mossens avdikning täcka ytan med lera, dels täcka den orörda eller
blott avjämnade ytan med lera, varpå sås havre som myllas genom
betäckning med ett tunnt lager gödsel, varefter jorden fick bära gräs några år,
varunder torven multnade. Denna metod finnes omtalad redan år 1757 men
tillskrives vanligen dels hovrättsrådet Carp (på 1830-talet) dels två odlare i
Tyrnävä (omkr. 1840) och kyrkoherden B. M. Reinius, varför den kallas
den Carpska, Tyrnävä- eller Reiniuska metoden.[1] Över huvud taget höll man
i Österbotten jorden så mycket som möjligt liggande i gräs.
I senare tid har den moderna niossodlingen vunnit stor spridning framför
allt genom den år 1896 bildade Finska Mosskulturföreningens och dess
mångåriga ordförandes prof. Arthur Rindells förtjänst. Föreningen utför en
systematisk undersökning av landets mossar, anordnar fältförsök med hjälp
av 2 konsulenter, har sedan år 1902 en försöksstation vid Leteensuo och
utgiver en tidskrift. Nyodlingen understödes med lån från statens år 1885
inrättade odlingslånefond och från kommunala odlingslånefonder, till vilka
lånemedel även lämnas av staten.
Växtförädling har på senaste tid upptagits vid statens försöksanstalt å
Ånäset, samt även igångsatts av föreningen Hankija å Tammisto nära
Helsingfors.
Jordens torrläggning har varit och är fortfarande efterbliven. Vanligen
har man nöjt sig med grund tegdikning, vartill väl bidragit att åker mest
upptagits på högre liggande mark under det att den lågt liggande använts
som äng. Mot täckdikning anfördes tjälens djupa nedträngande och behovet
av tegdiken för att avleda smältvattnet från de stora snömassorna, men på
senaste tid har gagnet av täckdikning allt mer insetts, och år 1919 bildades
en allmän täckdikesförening för att befordra densamma.
Rätten till vattenavledning och avlopp för dikning har reviderats genom
vattenlagen av den 23 juli 1902 och överensstämmer i det väsentliga med den
svenska rätten. Statsbidrag till vattcnregleringar och utdikning av mossmark
ha lämnats sedan år 1893.
REDSKAP. Liksom den svenska lantbruksakademien utdelade det finska
hushållningssällskapet modellredskap, inrättade en redskapsverkstad och en
samling modellredskap, vilken senare överflyttades till Mustiala
lantbruksinstitut, där år 1844 en tillverkning av redskap för försäljning började. Under
1840- och 1850-talen spredos därifrån plogar, harvar, sånings- och
kastmaskiner m. fl. och därmed insikten om de nya konstruktionernas företräde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
