Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verksamhet. För vardera rasen fastställdes en rastyp, varvid hornlöshet av
alla tre föreningarna fordrades för stambokföring, under det att både
hornlösa och horniga djur voro allmänna.[1] Kornas levande vikt och
mjölkavkastning voro före förädlingsarbetets början låga, år 1904 uppskattades
levande vikten till i medeltal 310 och medelmjölkmängden till 1,100 kg.[2] men
år 1924 mjölkmängden till 1,300—1,400 kg.[3]
Premiering efter det svenska systemet (sid. 774) infördes i slutet av
1890-talet. För tjurhållningen verkar ett stort antal tjurföreningar. Även
kontrollföreningar hava vunnit en avsevärd spridning. För utbildning av
kreatursskötare har sedan 1880-talet ett flertal skolor (förr vanligen i
kreatursskötsel och mejerihushållning gemensamt) varit i verksamhet.
FÅRAVEL förekommer väl vid varje gård men är knappt föremål för
någon omsorg. För den inhemska småvuxna, ullfattiga och grovulliga
stammens förbättring ha väl såväl staten som enskilda infört utländska rasdjur
men hittills med ringa framgång. Vid upprättandet av Mustiala
lantbruksinstitut uppställdes där en stam av elektoral-merinodjur, vilken senare
ersattes av southdownrasen. Denna blev den ras, som mest användes som
förädlingsmaterial, men numera har man här liksom i Sverige övergått till
shropshirerasen.
GETTER finnas huvudsakligen i fattiga skogsbygder. För att befordra
får- och getaveln bildades år 1918 Får- och getavelsföreningen, vilken genom
en konsulent lämnar råd och undervisning, anordnar utställningar o. s. v.
SVINAVELN har intill senaste tid varit mycket försummad, och
lantrasen, av det lilla, kortörade skogssvin-slaget i östra och det långörade,
större slaget i västra Finland, voro ännu vid senaste sekelslut tämligen
oberörda av all förädling. Då numera ett planmässigt arbete börjat för
stammens förädling, har man använt det senare slaget samt den stora, vita
engelska rasen. Arbetet ledes i huvudsak av den Finska svinavelsföreningen,
som avlönar konsulent, anordnar svinskötarekurser och underhåller
avelscentra av de båda raserna och för stambok över dem. Framgången av dessa
strävanden har visat sig i en betydlig ökning av antalet svin. Exporten
av fläsk har dock icke ökat utan snarare något avtagit till följd av den
inhemska förbrukningens stegring.
FJÄDERFÄSKÖTSELN har också varit föga beaktad intill senaste tid.
Antalet höns synes väl under senaste halvsekel hava stigit men ej på långt
när som den inländska förbrukningen av ägg, varav en betydande införsel
från Ryssland ägt rum. Förädlingen har följt samma vägar som i
grannländerna. På senare tid ha en mängd äggförsäljningsföreningar bildats.
BISKÖTSELN är allmän, särdeles i landets södra delar och uppgives
lämna hög avkastning, men har i viss mån gått tillbaka till följd av med
utländska avelsdjur införd pest. För dess befordran bildades år 1916
Finlands biodlareförbund.
MJÖLKHUSHÅLLNINGEN började först i senare delen av 1850-talet
bedrivas på ett bättre sätt, än det hos allmogen vanliga, i det att vid denna tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
