Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Är 1896 bildades Finska mejerisamfundet med syftemål att verka för
mejerihanteringens höjande, vilket förmedlar statens anslag för
mejeriväsendet och i vars tjänst ett av staten avlönat sakkunnigt ombud är
stationerat i England.
Sedan ostberedning på senare tid fått stor omfattning, ha ostmejerierna
bildat Finlands ostberedarförening.
Staten har på åtskilliga sätt understött mejerihanteringens utveckling.
Sålunda inrättade staten år 1874 en mejerilånefond för mejeriers
anläggning, har anordnat och understött mejeriundervisning (sid. 798) och i Hangö,
som blivit den huvudsakliga exporthamnen för smör, år 1903 inrättat stora
magasinslokaler med laboratorium för smörundersökningar samt genom
ordnandet av järnvägstrafiken och hamnens öppenhållande genom en isbrytare
sörjt för en snabb och regelbunden export av smöret.
Är 1896 börjades i Hangö periodiska provningar av exportsmöret. Sedan
år 1903 äro dessa förändrade till en permanent undersökning av smör från
mejerier, från vilka smör exporteras. Undersökningarna ske varje vecka å
därtill omedelbart i förväg inkallat smör. Anstalten handhar sedan år 1925
även kontrollen och stämplingen av ost.
SKOGSHUSHÅLLNING. Endast i de kusttrakter, där skogstillgången var
ringa i förhållande till den täta befolkningen hade i äldre tid någon omsorg
ägnats åt skogens bevarande. Eljes var dess vanvård och förödande,
särskilt genom svedjebruket och tjärbränningen, det vanliga i skogarna i
bygdernas närhet, och i de avlägsnare trakterna saknade skogen allt värde på
grund av bristen på flottleder och möjlighet till dess tillgodogörande.
En vändning till det bättre inträdde beträffande statens skogar, som
intaga nära hälften av landets skogsareal, då dessa år 1859 ställdes under
statens omedelbara uppsikt, och därmed den förut allmänna uppfattningen,
att dessa skogar vore ett commune bonum, bragtes att upphöra. Sedan dess
ha dessa skogar, i den mån deras belägenhet gör det möjligt och lönande,
lagts under rationell vård och hushållning.
Beträffande de enskilda skogarna har först den talrikare uppkomsten av
sågverk från början av 1870-talet framkallat insikten om skogarnas värde
och en bättre hushållning. Tidigare hade sågverksrörelsen vid sin
anskaffning av virke varit genom lag inskränkt till ett för varje såg anvisat område,
men då den ensamrätt till virkesköp, som sågarna sålunda hade, medfört så
låga virkespris, att bönderna icke sågo anledning att vårda skogen utan ofta
ansågo mer lönande att avverka den till sved eller tjärbränning, upphävdes
denna inskränkning genom förordning av den 9 april 1861, varigenom
konkurrens om virket uppstod och därmed högre pris och bättre omvårdnad
om skogen.
I skogslagen av den 3 sept. 1886 blev den fria förfoganderätten över enskild
skog föga inskränkt. För att förekomma skogens förödelse fastställdes dock
förbud mot svedning å starkt stenbunden mark och å sandmo bevuxen med
tallskog eller ljung, mot förnyad svedning förr än uppkommen ungskog av
lövskog nått en ålder av 30 och barrskog 40 år, samt att taga mer än 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
