Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Nordamerikas Förenta Stater - Det rationella jordbrukets tid – från år 1835
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beror delvis därpå, att dess odling kräver litet människoarbete, inskränkt
till sådd och skörd men ej som rotfrukter, potatis, tobak m. fl. något
sommararbete[1], vartill kommer, att den lämnar en genast efter skörden säljbar,
lätt transportabel vara. Så länge jordens naturliga växtkraft räckte utan
gödsling, behövdes ej heller någon kreatursskötsel annat än underhåll
av-dragare och för husbehovet av mjölk nödiga kor, och man var därför till
största delen befriad från med husdjursskötseln förenat besvär. Då åter den
jungfruliga jordens samlade fruktbarhet avtagit, så att gödsling behövdes
för att giva lönande skördar, avtog veteodlingen, och ett mer mångsidigt
jordbruk vidtog. Veteodlingens omfattning ökades därför i proportion till
nyodlingen, och dess huvudsakliga område flyttades västerut med denna;
när nyodlingen började sakta och motvägas av tvånget att övergå till en
omväxling med grödor, blev också veteodlingens tillväxt mindre.
Veteodlingen hade sålunda från 1866 till 1920-talet ökats från 6.2 till
omkring 25 miljoner hektar och skörden från 4.2 till 24 miljoner ton, och
skördemängden per hektar sålunda stigit från omkring 6.8 till 10.4 dt.
Huvudsakligen odlas höstvete utom i de nordligaste landsdelarna, där
vårvete förhärskar. För att skaffa för de torra trakterna särskilt lämpliga
sorter lät unionsregeringen vid tiden omkring sekelskiftet införskaffa
hårdvete från Ryssland och Nordafrika, men om framgången härav är intet känt
för förf.
Majs, som utgör huvudsädet i prairieområdet mellan 36:e—41:a
breddgraderna men odlas rätt mycket även norr och söder om detta område,
intager av de odlade växterna det största området. Odlingen har från 1866 till
1920-talet ökats från 13.7 till 42 milj. hektar och skördemängden från 21.9
till 75 milj. ton, vadan skördemängden per hektar fortfarande hållit sig
omkring 16 dt. per hektar. Majsskörden förbrukas dock till stor del omogen
dels som färskt grönfoder dels inlagd till pressfoder. Även den mogna
grödan används till större delen till kreatursfoder, varför majsodling
vanligen är förenad med en jämförelsevis stor uppfödning och gödning av
nötkreatur och svin.
Havreodlingen, som äger rum huvudsakligen å den magrare jorden i de
norra centralstaterna, har likaså ökats rätt starkt och har under senare
år intagit föga mindre jord än vete, med en skördemängd av 9—12 dt per
hektar.
Kornodlingen har alltjämt varit jämförelsevis obetydlig, och upptager en
areal blott omkring 1/5 så stor som vete. Kärnan används huvudsakligen till
malt. Trots att korn företrädesvis odlas på den bättre jorden i de norra
centralstaterna, plägar skördemängden hålla sig omkring 12 dt. per hektar.
Rågodlingen har alltjämt varit än obetydligare, men ökades under
världskriget från omkring 800,000 till 2,500,000 hektar.
Än mindre omfattande är odlingen av ris, som förekommer i staterna
kring mexikanska viken, upp till Arkansas i norr, uteslutande som vattenris,
samt av bovete, som odlas i de norra atlantstaterna men i alljämt avtagande
mängd.
Även odlingen av sockerrör har under senare tid varit stadd i avtagande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
