Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ammoniak - Ammoniaksuperfosfat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(150 kg per ha, eller mer), utan att skadlig
verkan visade sig, under det att gränsen för
sådan verkan för vete, korn och vicker låg så
lågt (50—25 kg kväve per ha.), att
ammoniak-gödsling för dessa icke är att tillråda.
Ammoniumsalt användes i överensstämmelse härmed
huvudsakligen för potatis, havre och gräs, och
dess kväve kan för dessa växter medföra lika
stor verkan som salpeter.
Som konstgödsel användes åtskilliga
ammoniumsalter, svavelsyrad
ammoniak samt de blandade gödselmedlen
ammoniaksuperfosfat och
kaliammoniaksuperfosfat (rotfruktsgödsling, se
d. o.). Under senaste åren hava åtskilliga
andra blandade ammoniumsalter tillverkats
i Tyskland men ännu ej kommit i den svenska
marknaden. Se Kvävegödsel, Svavelsyrad
ammoniak. H. J. Dft
A. och ammoniumsalter i
djurkroppen. Fysiologisk betydelse
och medicinsk användning.
Djuren kunna, så vitt hittills kunnat utrönas, ej
upptaga ammoniumsalter och utnyttja dem
som material vid äggvitebildningen (se art.
Äggviteartade ämnen). Emellertid
förekommer inom djurorganismen förutom organiska
ammoniakderivat (= av am. härledda
föreningar), såsom amider, aminosyror och
ammoniumbaser, även ammoniak i form av salter
med kolsyra (ammoniumkarbonat) och
svavelsyra m. fl. syror. Härvid uppträder den som
mellanprodukt, delvis även som slutprodukt
vid äggviteomsättningen (jfr art. Näring).
Vid denna sönderklyvas äggvitekropparna i
aminosyror (se d. o.), som före sin förbränning
eller användning för bildande av socker eller
fett befrias från ingående ammoniakrester
(d. v. s. NH2-grupper). Vid denna process, som
benämnes desaminering och
åtminstone i vissa fall bevisligen orsakas av särskilda
enzym, återgår ammoniakresten till a., vilken
av kolsyra i vävnaderna och blodet bindes till
ammoniumkarbonat, delvis även av andra syror
till andra salter. I levern, dit
ammoniumkarbonatet föres med blodströmmen, omsättes det
hos däggdjuren under avgivande av vatten i
urinämne — åtminstone till största delen —, i
vilken form den största mängden av den
omsatta äggvitans kväve hos dessa djur genom
njurarna utsöndras (jfr art. Lever och Urin).
En del av den vid äggviteomsättningen
frigjorda ammoniaken bildar även andra salter,
vilket har en ganska stor fysiologisk betydelse,
som framgår av följande. Vid
ämnesomsättningen bildas en del syror, svavelsyra (av
äggvitans svavel), fosforsyra, vissa organiska syror.
För att kroppens celler skola bibehålla sin
livsduglighet, fordras, att de ha den för dem
normala reaktionen, d. v. s. de skola reagera nästan
neutralt. För att nu förhindra, att de bildade
syrorna skola överföra denna reaktion i sur,
bindas dessa vid alkalier och utsöndras med
urinen som alkalisalter. Genom att syrorna i
stället delvis bindas vid ammoniak, kan
kroppens förråd av alkalier sparas. Förmågan
härtill tillkommer i första rummet kött- och
allätarna, däremot i mindre grad växtätarna.
Ammoniumsalter ingå således som
beståndsdelar i urinen, dock minst i växtätareurinen.
— Oaktat sålunda a. i form av
ammoniumsalter är att betrakta som normal, ehuru
endast i ringa koncentration förekommande
beståndsdel av djurkroppens vävnader och
vätskor, hava dessa ämnen, tillförda i större
mängd, en kraftig giftverkan; insprutade i
blodet, framkalla de sålunda en verkan,
liknande den av stryknin. Viktigare äro
emellertid de lokala verkningarna på slemhinnor och
hud. Den vanliga ammoniaklösningen
(»salmiaksprit») är sålunda liksom natron- eller
kalilut ett frätmedel. Nedsväljd åstadkommer
den en häftig maginflammation och dessutom
vanligen genom ammoniakgasens retande
inverkan på slemhinnan i struphuvudet en
ansvällning av stämbanden, som kan ha kvävning
till följd. Av dess hudretande verkan begagnar
man sig genom att låta den ingå som
beståndsdel i vissa liniment, t. ex. ammoniakliniment
och kamferliniment, som stundom användas
i veterinärpraktiken, bl. a. vid senskide- och
juverinflammationer. Den från djurmedicinsk
synpunkt viktigaste ammoniumföreningen är
salmiak (klorammonium), som har stor
användning som invärtes medel, vanligen
tillsammans med små mängder kräksalt, vid
luftrörskatarrer (»bronkiter»), där den gör det
avsöndrade slemmet mera tunnflytande och
sålunda befordrar upphostningen. *
Ammoniakbildning (Ammonifikation). Vid
äggviteämnens förruttnelse och förmultning
utgöres den kvävehaltiga slutprodukten av
ammoniak. I denna form återbördas
sålunda förr eller senare åt jorden det kväve,
som förut ingått i högre organismers
(växters och djurs) kroppsmassa. De kvävehaltiga
ämnenas sönderdelning i jorden till
slutprodukten ammoniak sker under inverkan av
bakterier och mögelsvampar av olika slag.
Största delen av de ammoniakbildande
bakterierna äro kortstavar utan sporer. Den
bildade ammoniaken förblir ej i denna form i
jorden, utan oxideras av salpeterbakterierna
(se d. o.) till salpetersyrlighet och slutligen
till salpetersyra.
Under vissa förhållanden kan den i jorden
befintliga salpetern av mikroorganismer åter
överföras (reduceras) till ammoniak. Denna
process är dock ej på långt när av samma
betydelse som ammoniakbildningen ur
äggvita. Rörande a. i urin, se Urinämnesjäsning. Chr. Barthel.
Ammoniaksuperfosfat, en konstgödsel,
framställd antingen genom blandning av
superfosfat med pulvriserad svavelsyrad
ammoniak (ammoniumsulfat), eller genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
