Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aminoföreningar - Aminosyra - Ammobium - Ammoniak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därför påträffas fria a. i tarminnehållet och i
små mängder även i blodet och urinen. —
Antalet ur äggviteämnen isolerade a. är
ganska stort.
I olika slag av äggviteämnen ingå olika
a. till olika procenthalt. Hos vissa saknas den
ena eller andra av dem fullständigt, så
glykokoll i albuminerna och i ostämnet, tyrosin och
tryptofan i lim. Se Äggviteartade ämnen. *
Aminoföreningar i djurens
näring. Under den allmänna benämningen
amider plägar man i utfodringsläran
sammanfatta fodrets kvävehaltiga, ej äggviteartade
ämnen och inräknar sålunda däri såväl alla
aminoföreningar som ämnen av helt annan
kemisk sammansättning. Amidhalten beräknas
vid foderanalysen motsvara skillnaden mellan
den på grund av fodrets kvävehalt beräknade
proteinhalten och den direkt bestämda
mängden äggvita, ett beräkningssätt, som ej är
riktigt men användes i brist på bättre (se
Foderanalys).
Enligt äldre uppfattning kunde amider
tjäna blott som respirationsmedel, d. v. s.
material för alstring av värme och kraft (se
Näring, djurens). Sedermera har visats, att
de hos idisslare kunna minska behovet av
äggvita, vilket förklarats därmed, att
matsmältningskanalens bakterier upptaga a. och sålunda
i samma mån lämna äggvitan orörd, så att
denna fullständigare kan komma djurets
näring till godo. Av senare försök har
emellertid framgått, att idisslare även kunna
använda a. till bildning av äggvita, såsom man
antager därigenom, att de först av
bakterierna upptagna amiderna av dessa ombildas
till äggvita, vilken sedan i tarmkanalen
tillgodogöres vid djurens matsmältning, dels
även därigenom att aminosyrorna upptagas av
djuren direkt ur matsmältningskanalen och
förenas till äggviteämnen på samma sätt som
vid äggvitans smältning sker.
Tillgodogörandet av amider för besparing eller nybildning
av äggvita antogs förr kunna ske blott vid
mycket äggvitefattig utfodring och blott för
kroppens underhåll, men senare försök ha
visat, att a. kunna tillgodogöras i så stor mängd,
att ansättning av äggvita sker. Då de i
praktiken allmänt använda fodermedlen innehålla
jämförelsevis små mängder amider i förhållande
till äggvitehalten, få de förra betydelse
huvudsakligen vid mycket äggvitefattig, men
kolhydratrik utfodring. Det har hittills ej visats,
att a. kunna tjäna som material för
fettbildning. Att a. bättre tillgodogöras av idisslare
än av andra djur, anses bero bland annat på
den rikliga förekomsten i de förras
matsmältningskanal av bakterier, som medverka vid
dessa ämnens upptagning.
Vid beredning av vissa fodermedel, ss.
pressfoder, nedlagd blast, amerikanskt glutenfoder
m. fl., sönderfaller en del av äggvitan i
aminosyror, vilka vid analysen ingå bland amiderna.
Denna del har samma värde som den
osönderdelade äggvitan, då enligt flera försök djuren
kunna fullt tillgodogöra de sålunda uppkomna
aminosyrorna.
Då större mängd amidhaltiga fodermedel,
såsom rotfrukter, betmassa, melass eller
maltgroddar, utfodras åt mjölkkor, är av vikt, att
fodret innehåller tillräckligt av fosforsyra och
kalk, vilka behövas för bildningen av mjölkens
ostämne.
Amidernas, likasom övriga näringsämnens
näringsvärde beror i väsentlig mån på deras
värmevärde. Detta växlar för olika av dessa
föreningar mellan omkring 2 till nära 6
kalorier (värmeenheter) men kan i de vanliga
fodermedlen räknas till ungefär 2.4 kal. eller
ungefär 2/3 av kolhydratens.
Litt. 60 och 63 Beretning fra den K.
Veterinær- og Landbohøiskolens Labor. f.
Landökonom. Førsøg 1906 och 1907, Nils Hansson,
Utfodringslära 1916, sid. 84 och 106 samt Meddel.
n:o 206, fr. Centr. anst. (N. H.) H. J. Dft.
Aminosyra. Se Aminoföreningar.
Ammobium. Se Eternell.
Ammoniak, förening av kväve med väte
enligt formeln NH3, förekommer i luft,
vatten och jord, men blott i mycket små
mängder, emedan den av växtvärlden lätt överföres
i andra föreningar. Den bildas
huvudsakligen genom sönderdelning av kvävehaltiga
organiska ämnen vid upphettning m. m. och
framför allt genom av mikroorganismer
förorsakad jäsning (ammoniakbildning). I fritt
tillstånd utgör a. en färglös, starkt luktande
gas, vilken under 7 atmosfärers tryck
förtätas till en vätska, som kokar vid — 32°.
Därvid bindes mycket värme, varpå beror
ammoniaks användning för köldalstring. (Se
Kylmaskin.) A. löses lätt i vatten, intill 670:1 vol.,
varvid erhålles en ofärgad, starkt luktande
vätska, kallad kaustik ammoniak
eller salmiaksprit. A. är en stark bas,
som med syror bildar ofärgade, lätt lösliga
ammoniumsalter, vilka, om ej i dem
ingår någon giftig syra, kunna tjäna växterna
till näring för fyllande av deras behov av kväve.
A. framställes som biprodukt vid beredning av
lysgas och kokstillverkning i ugnar och numera
i än större utsträckning direkt ur elementen
kväve och väte samt ur kalkkväve (se Kväve).
A. och ammoniumsalter som
växtnäring. Av a. bildas i jorden
genom vissa bakteriers verksamhet (se
Salpeter-bildning) salpetersyra, vilken är de högre
växternas förnämsta kvävenäring.
Ammoniumsalter kunna dock även direkt användas av
växterna som kvävenäring, men medför vid
tillförsel i större mängd giftverkan, varigenom
skördemängden minskas. Olika växter äro
olika känsliga för denna inverkan. H. G.
Söderbaum har visat, att potatis, havre,
rajgräs och råg tåla så stora mängder
ammoniakkväve, som kunna förekomma vid gödsling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
