Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aristolochia Sipho - Armbågen - Arméost - Arnica - Aromatiska ämnen - Arrende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är den en ypperlig växt att bekläda husväggar,
verandor m. m.
Armbågen kallas den led, som bildas av
överarmbenets undre ända och övre ändan av
underarms- och armbågs-benet. (Se för övr.
Benställning och Skelett.) E. N—m.
Arméost, benämning på en ostsort, avsedd
för proviantering av manskapet vid
lägerplatserna; fordran på minst 12 proc. fett i
torrämnehalten. L. Fr. R.
Arnica. Se Slåttergubbe.
Aromatiska ämnen, egentl. ämnen som
sprida vällukt. Åtskilliga foderväxter innehålla
egendomligt luktande ämnen, vilka inverka på
deras smaklighet för djuren. Starkt luktande
ämnen, såsom kumarin i vårbrodd, melot m. fl.
växter samt myntaarternas flyktiga oljor, göra
växterna mindre smakliga för djuren, medan
den svagare doft, som i allmänhet utmärker
friska vegetabiliska fodermedel, gör dem
begärliga, och å andra sidan förtäras smak- och
luktlösa fodermedel, såsom urlakat hö, pulpa,
stärkelse, mindre gärna och tillgodogöras
mindre väl. Olika djurslag hava i detta avseende
olika utpräglat smaksinne; får och getter älska
särskilt starkt aromatiskt doftande växter,
såsom hedväxtligheten, under det att
nötkreatur och svin äro mindre känsliga för sådana.
I handeln förekomma en del aptitretande
medel, likasom vissa »kraft och hälsofoder»,
som uppgivas öka djurens matlust, tillväxt,
mjölkmängd eller mjölkens fetthalt. Dessa
innehålla vanligen jämte mjöl av olika sorter,
ss. linfrö, olika sädesslag, kli, även kryddor,
koksalt m. m.
För att göra lukt- och smaklöst foder
begärligare och förbättra dess tillgodogörande
bör det blandas med andra fodermedel, som
tilltala djurens smaksinne, såsom friskt hö,
maltgrodd, melass, palm- och kokoskakor
m. m. och koksalt. Om så sker, äro särskilda
smakmedel, innehållande kryddor, såsom anis,
fänkål, bockhorn m. fl., vilka hava liknande,
kryddverkan, obehövliga. H. J. Dft.
Aromatiska ämnen användas även i
läkekonsten ; deras verksamma beståndsdelar
utgöras huvudsakligen av s. k. eteriska oljor,
kamferarter eller vissa andra flyktiga ämnen
av en vanligen angenäm kryddlukt
(»aromatisk» lukt). De aromatiska medlen (»aromatika»)
användas oftast som aptitretande och
digestionsförbättrande, »magstärkande» (se d. o.)
medel, i det de anses dels genom sin angenäma
lukt, dels genom sin retande inverkan på
munnens och magsäckens slemhinnor (på reflexväg
— se art. Nervsystemet) framkalla avsöndring
av spott och magsaft samt ökade rörelser hos
magsäck och tarmkanal. Dessa processer
åtföljas av stegrad hungerkänsla. På
matsmältningens förlopp ha dessa medel däremot intet
direkt gynnsamt inflytande. Ehuru de sålunda
huvudsakligen användas för ovan nämnda
ändamål, så kan med vissa av dem ernås effekt även
på andra organ, nämligen på dem, medels
vilka de aromatiska ämnena åter utsöndras ur
kroppen: njurarna och lungorna. De flesta
eteriska oljor utskiljas genom njurarna och
reta därvid till ökad urinavsöndring, varför
vissa aromatika ha användning som
urindrivande medel (se d. o.). Det finnes även
eteriska oljor, som avgå från kroppen genom
lungorna (t. ex. de som förekomma i anis),
och därvid verka dels svagt antiseptiskt, dels
slemlösande vid katarrer i luftvägarna. —
Några av våra vanligare kryddor hänföras i
medicinen till de aromatiska medlen, så t. ex.
kummin, anis och fänkål, vilka
utgöras av frukterna av flockblomstriga
växter. Vidare räknas hit enbär, d. v. s. enens
(Juniperus communis) mogna »bärkottar»,
och kalmusrot. Se dessa ord. Av dessa
från djurmedicinsk synpunkt viktigaste
aromatiska läkemedlen bruka ett eller ett par ingå
tillsammans med karlsbadersalt (se art.
Avförande medel) eller andra liknande
saltblandningar i »aptitpulver», avsedda att givas i en
mängd av vanligen 1—2 matskedar på (kraft-)
fodret dagligen under en à två veckor åt
kreatur vid bristande foderlust. *
Arrende är upplåtelse av nyttjanderätt till
jord mot lega.
1. Jordbruksarrende. Lag 14/6 1907
om nyttjanderätt till jordegendom tillämpas å,
alla efter 1908 års ingång uppgjorda avtal.
Avtalets form och tid. Avtalet
skall upprättas skriftligen, där ej parterna
komma överens att åtnöjas med muntligt
avtal. Det skall ingås för viss tid, högst 50 år,
i fråga om fastighet på landet eller ock för
arrendatorns livstid, undantagsvis också för
upplåtarens livstid (exempel fideikommiss).
Arrende på obestämd tid (efter uppsägning)
är icke tillåtet; ingås sådant, skall avtalet
anses vara ingånget för 5 år. Har vid arrende
för viss tid jordägaren icke inom 2 månader
efter arrendetidens utgång anmanat
arrendatorn avflytta, skall likaledes avtalet anses
förlängt 5 år. Förbehåll för upplåtaren eller hans
efterträdare att frånträda avtalet före
arrendetidens slut är regelmässigt utan laga verkan.
— Fardag är 14 mars. Fjorton dagar
därförut äger tillträdaren få åt sig upplåten
hälften i husen.
Arrendeavgift. Arrende i
penningar eller naturalster skall, då ej annat avtalas,
gäldas sist 3 månader före arrendeårs utgång.
Antalet dagsverken, där sådana skola utgå,
skall vara fixt angivet i avtalet. Sättet för
utgörandet regleras av lagen, där så ej skett i
avtalet.
Rättigheter och skyldigheter.
Där ej annat avtalats, äger arrendatorn jakt-
och fiskerätten; han får icke taga skog och
torv i annan mån, än avtalet bestämmer, ej
heller avhända fastigheten annat än det, som
är att hänföra till dess årliga avkastning, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
