Lantmannens uppslagsbok / 70 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel - Axsugare - Ayrshireboskap

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hästkrafter	Varvantal i minuten
	100	120	160	200	300	400
1 . . . . .	40	40	35	35	30	30
5 . . . . .	60	55	55	50	45	45
10 . . . . .	70	65	60	60	55	50
20 . . . . .	85	80	75	70	65	60
30 . . . . .	90	85	80	75	70	65

Axeltappens yta bör också vara så slät och
hård som möjligt för att minska
gnidningsmotståndet och nötningen. Å axlar, som äro
mindre belastade, äro lagertapparna ofta
avsvarvade till mindre diameter, varigenom
vinnes, att friktionen i lagret minskas och axelns
förskjutning hindras, men då en dylik
avsvarvning minskar axelns styrka, göras
starkare belastade axlar jämntjocka och
förskjutningen hindras genom å axeln fästa
stoppringar, som helst böra bestå av 2
sammanskruvade delar för att bekvämt kunna
påsättas och avtagas. Undantagsvis, såsom vid
rykt- och klippningsmaskiner, användas
böjliga axlar, bestående antingen av flera
över varandra lagda, i olika riktning löpande
ståltrådsspiraler eller ock av ledbart förenade
stållänkar, omgivna av en böjlig metallslang
och i båda fallen helst med en hylsa av läder
eller väv. Dessa axlar kunna överföra blott
små kraftmängder och mindre, ju längre de
äro. De äro konstruerade för blott en
rörelseriktning och tåla blott mindre påkänningar vid
vridning i den motsatta.                K. F. A. och H. J. Dft.

Axsugare. Se Stinkfly.

Prinsen 21 av Aranäs. Svensk typ.

Ayrshireboskap. Boskapen i det skotska
grevskapet Ayr började omkring år 1780
förbättras genom korsning med
Teeswaterboskap (korthornsrasens upphov) i förening
med rikligare fodring. Härigenom blev
rasen småningom mer storvuxen och bättre
byggd, och färgen ändrades från svart- till
rödbrokig, dock ej sällan med svarta strimmor,
som erinran om den tidigare färgen.
Ayrshireboskapen blev snart Storbritanniens förnämsta
mjölkras, och då man beslöt att för den
svenska kreatursstammens förbättring införa
stamhjordar av utländsk boskap, var rasen en
av dem, varav statens stamholländerier åren
1846—47 uppsattes, likasom åtskilliga enskilda
införskaffade avelshjordar av densamma. Bland
dessa senare har den år 1847 till Skarhult i
Skåne inköpta främst bidragit till den svenska
A.-stammens grundläggande. Visserligen
motsvarade de införda A.-djuren, likasom övriga
av de uppsatta stamholländerihjordarna, ej
fullt de förhoppningar man ställt på dem i
mjölkavkastning, och denna ras visade sig mer
än de övriga utsatt för tuberkulos, men den
vann dock så stort förtroende, att den särskilt
i mellersta Sverige blev allt mer allmänt använd,
och småningom har den genom genomförd
korsning och renavel blivit den förhärskande
rasen i hela landet upp till Dalälven, med
undantag för de bördigaste delarna av
Sydsverige, där låglandsrasen är rådande, och
kanske vissa delar av Södermanland, där den
väsentligen på Ayrshirerasen byggda, nya
rödbrokiga svenska rasen fått sin största
spridning. I Norrland vann rasen till en tid
en viss spridning men har åter undanträngts
av fjällrasen. Av de i 1919 års
lantbrukskalender upptagna nära 900 tjurföreningarna hade
omkring 650 Ayrshiretjurar.

Malte på Ålberga. Skotsk typ.

Rasens utveckling i Sverige skedde länge till
stor del med hjälp av införsel av avelsdjur
från Skottland, vilken mot slutet av 1880-talet,
då ökat intresse för avelns höjande inträtt,
hade tagit stort omfång. Då de djur, som då
infördes, genom sin grova benstomme, slutna
kroppsbyggnad och uppåt riktade horn avveko
från de tidigare införda djurens typ, vilken
bibehållits hos de svenska och isynnerhet de
skånska besättningarna, och de skotska
djuren ofta voro de bättre svenska underlägsna i
mjölkavkastningsförmåga, uppstod en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>