Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakterier (Baciller)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
socker, stärkelse, cellulosa, pentosaner,
alkoholer, organiska syror) eller från
äggviteämnen och ibland även från kolsyra, koloxid,
metan. Kvävet tillgodogöres i form av
äggviteämnen, peptoner eller aminosyror, men
även ur oorganiska salter, ss.
ammoniumsalter, nitrit eller nitrat, kunna många b. fylla
sitt kvävebehov. Många av dem förmå också
assimilera luftens fria kväve och därav
uppbygga sin celläggvita (se härom vidare
Azotobacter, Baljväxtbakterier,
Smörsyrebakterier).
För övrigt växlar b:s näringsbehov högst
betydligt. Medan många arter kunna livnära
sig på en massa olikartade ämnen, finnas
andra, som utveckla sig blott vid närvaro av
vissa, speciella ämnen. Det finnes emellertid
knappast något organiskt ämne, som ej kan
sönderdelas av b.
Vissa b. äro ej, såsom det stora flertalet,
för sitt energibehov hänvisade till redan
färdigbildade, organiska ämnen, utan ha liksom
de högre växterna förmågan att av enkla,
oorganiska föreningar uppbygga sin
cellsubstans och detta, ehuru de sakna klorofyll.
Sådana b. kallas autotrofa i motsats mot de
övriga, metatrofa. Autotrofa b. åstadkomma
oftast oxidationsprocesser ss.
salpeterbakterierna (se d. o.), som oxidera ammoniak till
salpetersyra, svavelbakterierna, som oxidera
svavelväte till fritt svavel och vatten,
järnbakterierna m. fl.
Av b. omtyckta näringsämnen utöva, när
de äro i lösning, på de rörliga arterna en
direkt attraherande inverkan (kemotaxis).
Sina kemiska omsättningar förmedla b.
genom en mångfald av olika enzymer (se
d. o.)
Livsvillkor. Utom lämpliga
näringsämnen behöva b. för sin utveckling passande
fuktighetshalt och värmegrad.
De äro ju egentligen vattenorganismer och
som sådana i hög grad beroende av fuktighet.
De flesta arter utveckla sig vid en värme
mellan +5 och 45°. Talrika vatten- och
förruttnelseb. växa även bra vid 0° och andra
åter vid mycket höga värmegrader, såsom i
varma källor, vid självupphettning hos hö etc.
Vid fryspunkten inställa de sina
livsfunktioner, men de dö ej, utan vid upptining utveckla
de sig ånyo. Även vid den lägsta, med konst
uppnåeliga temperatur (under —250°) dö de
ej. Vid högre värme, 60—70°, dö däremot de
flesta icke-sporbildande b. hastigt, varemot
sporerna tåla högre värme (se Desinfektion,
Pasteurisering, Sterilisering).
B. behöva även i likhet med alla andra
organismer syre. De flesta taga sitt för
andningen nödiga syre ur luften. Dessa kallas
aeroba b. Andra, som ej kunna utveckla sig
vid närvaro av fritt syre, anaeroba b.,
tillgodose sitt syrebehov ur olika organiska ämnen,
som därvid undergå djupgående sönderdelning
(intramolekylär andning), Många arter
finnas också, som kunna växa lika bra i
närvaro som i frånvaro av fritt syre, s. k.
fakultativt anaeroba b.
B. äro i regel mycket känsliga för
reaktionen i de ämnen, på vilka de leva. De
flesta föredraga neutral eller svagt alkalisk
reaktion. Enstaka ärter kunna dock utveckla
sig vid utpräglat sur reaktion, ss.
mjölksyre-och ättiksyreb. Vid starkt sur eller starkt
alkalisk reakt. dö dock alla b. (se
Desinfektion).
B. förekomma i naturen
ytterligt allmänt. De finnas i jord och vatten,
på ytan av föremål, i människors och djurs
tarmkanal, i luften, där de föras omkring med
vinden, i dammet o. s. v. De äro också
spridda över hela jordklotet och förekomma även
i polartrakterna.
Betydelse i naturens
hushållning. Genom sin förmåga att
sönderdela organiska ämnen äro de av den allra
största nytta. Döda växter och djur samt de
senares avsöndringsprodukter sönderdelas (se
Förmultning, Förruttnelse). De
medverka vid födans upplösning i
matsmältningskanalen (se Matsmältning). Härvid
bildas småningom av dem enkla, oorganiska
föreningar, kolsyra, vatten, ammoniak, vilka av
de gröna växterna åter kunna assimileras och
sålunda åter ingå i det stora kretsloppet. Ur
denna synpunkt äro de allra flesta b. av
ovärderlig nytta. Vid jordbruket, vid beredning
av smör, ost, bröd, lin, surfoder, läder m. m.
äro vissa b. även oundgängligen nödvändiga.
(Se Baljväxtbakterier, Jordbakterier,
Mjölkbakterier, Salpeterbildning.)
Sjukdomsalstrande b. Vissa b.
äro däremot skadliga, emedan de såsom
parasiter under särskilda förhållanden kunna
utveckla sig i levande djur- och
växtorganismer (infektion) och därvid alstra sjukdomar,
som smitta genom överförande till en frisk
organism. Dessa sjukdomsalstrande
(patogena) b. avsöndra under sin utveckling i
värdorganismen toxiner (i ytterligt små
doser starkt verksamma gifter), som
framkalla sjukdomen i fråga, eller också
uppstå mekaniskt rubbningar hos viktiga
cellfunktioner. Varje dylik smittsam
(infektions-) sjukdom har till orsak en särskild
bakterieart. För att skydda sig mot
angreppen av patogena b. har den sunda
organismen till sitt förfogande åtskilliga vapen. Med
födan inkomna b. dödas av den starkt sura
magsaften. Friska djur- och växtvävnader
äro normalt utrustade med b.-dödande
(baktericida) egenskaper. De i blodet
förekommande, vita blodkropparna (leukocyterna)
förmå i sig upptaga och upplösa b. (fagocytos).
B.-dödande ämnen (alexiner) finnas lösta
i kroppens olika vätskor, framför allt i
blod och lymfa. Slutligen uppstå i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
