Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björn - Björnbindning - Björnbär - Björnfotad - Björnhallon - Björnloka - Björntrampare - Black - Blackfaced - Blad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komma med livet därifrån, jagats med
spetshundar. T. H—l.
2. Se Stenbjörn.
Björnbindning. Se Bindsel.
Björnbär, björnhallon. Under detta
namn sammanfattas de till fruticosus-gruppen,
hörande arterna av hallonsläktet, Rubus. De
äro reviga buskar, med fleråriga stammar, som
från andra året bära blommor och frukt.
Blommorna hava vita eller rödvita kronblad,
frukterna glänsande brun-svarta. De i Sverige
vilda arterna, som mest förekomma i landets
kusttrakter, hava icke lyckats bra vid odling,
varemot en del utländska odlas med större
framgång. Sådana äro R. armeniacus från
Armenien, den flikbladiga R. laciniatus Willd.
samt R. villosus Ait. från N. Amerika. De äro
dock alla frostömma, den sistnämnda kan ej
med framgång odlas norr om Skåne, och i
mellersta Sverige fryser vad som når över snön
bort om vintern. I Sydsverige kunna de med
fördel få slingra efter hägnader eller spaljè.
Likasom hos hallon bortdö ofta under
vintern de skott, som burit eller bortskäras de. De
1-åriga nedläggas och täckas för vintern och
uppbindas på våren. G. L—d.
Björnfotad. Se Björntrampare.
Björnhallon. Se Björnbär.
Björnloka, Heracleum sibiricum L., en
storvuxen, strävbladig flockblomstrig ört
(umbellat) med 2—3-parigt parbladiga blad,
gröngula l. vita blommor i flock med enskilt men
utan allmänt svepe. Den har stark kryddlukt.
Växer allmänt i hela landet på ängar och i
lundar. Ätes ej gärna färsk av kreaturen men
kan gärna medtagas i hö.
Björntrampare l. björnfotad säges en
häst vara, då kotorna äro så starkt sänkta, att
de ligga nästan vågrätt, då han står. Hästen
säges då även »trampa igenom»; en
större del av kroppstyngden kommer därigenom
att överföras på de mjuka delarna, och rörelsen
blir mer mjuk och elastisk, varigenom
ledgångarna skonas, men böjsenorna ansträngas
i stället mera. Jfr Benställning. E. N—m.
Black. Se Färg.
Blackfaced. Se Fårraser.
Blad. Växternas b., som alltid utgå från
stammen (varför ock varje bladbärande del är
en stamdel), indelas efter sin uppgift och
därefter lämpade form i:
a) örtblad, växternas gröna b.
b) blomblad, vanligen ej gröna, bilda
blommans hylleblad (foder och krona,
ståndare och pistill);
c) lågblad, fjäll- eller slidformiga icke
gröna b., som täcka underjordiska stamdelar
(ex. lökfjäll) eller knoppar (knoppfjäll). Deras
sammansättning av skiva, skaft och slida (av
vilka en eller flere kunna saknas), form,
nervighet, behåring, anordning på stammen m. fl.
yttre förhållanden växla starkt och äro ofta
utmärkande för växtfamiljen, släktet, växtens
levnadsvillkor och det klimat, vari plantan
förekommer.
Bladens uppgifter. B. verka såsom:
a. Assimilationsorgan: de
upptaga ur luften kolsyra, som under inverkan av
solljuset och bladens gröna färgämne,
bladgrönt, under avgivande av syrgas förenar
sig med vatten till kolhydrat. Se Andning,
Näring.
b. Andningsorgan: de upptaga ur
luften syrgas och utandas i växten genom
förbränning bildad kolsyra, en verksamhet
motsvarande djurens lungors (se Andning).
c. Avdunstningsorgan: det för
assimilationen obehövliga vatten, vari
växterna upptagit upplöst näring med rötterna,
avdunstar genom bladen (se Näring).
d. Skyddsorgan: knoppfjäll och
andra låg- och högblad skydda outvecklade delar;
likaså skydda till tornar eller taggar utbildade
b. växterna mot bitande djur.
 |
| Bladformer. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
