Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blad - Bladgrönt - Bladloppor - Bladlöss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
broddblad, passa därför bättre på torr mark och
motstå den torra och kalla vårvinden bättre än
bredbladiga sorter. Hos andra växter är
avdunstningen, nedsatt genom att överhuden är
täckt av luftförande hår eller tjock och fattig
på klyvöppningar, genom vilka avdunstningen
sker, eller genom rikedom på slemmig växtsaft,
som kvarhåller fuktigheten (ex. fetknopp,
kaktus och andra ökenväxter). Hos ännu andra
synes avdunstningen minskas genom rikedom
på flyktiga (eteriska) oljor, vid vars
avdunstning bladen avkylas (timjam, m. fl. hedväxter,
pors, skvattram).
Fodervärde. Bladen äro rika på
närande ämnen och då dessutom deras vävnader äro
mjuka och, föga förvedade samt därför
lättsmälta, äro de den till foder värdefullaste delen
av växtens vegetativa delar. Ju bladrikare
ett stråfoder är, desto näringsrikare är det
därför i allmänhet. Då assimilationen och
kolhydratbildningen pågår endast i dagsljus,
ökas bladens halt av stärkelse under dagen,
men avtager åter under natten genom den
ständigt pågående andningen. Då det på grund
härav framhålles, att det näringsrikaste fodret
erhålles vid skörd på aftonen, förbises, att
växterna fortleva efter slåttern, så länge de
hålla sig friska, varför det på aftonen skördade
grönfodret påföljande morgon fått sin
stärkelsehalt minskad genom andningen likasom de på
rot stående växterna.
Bladgrönt, klorofyll, växternas gröna
färgämne, absorberar de delar av solljuset med
vilkas tillhjälp assimilationen (se Andning,
Näring) sker. Endast de växtdelar, som
innehålla b. kunna sålunda tillgodogöra luftens
kolsyra för bildande av organisk näring, och
de växter, som sakna b., äro som parasiter
eller saprofyter hänvisade att hämta näring
från andra växter eller djur eller från lämningar
av sådana. Då b. ej kan bildas utan solljus,
kunna växtdelar, som utvecklas i mörker, ej
grönska eller assimilera. — B., vars kemiska
sammansättning ej är fullt utredd, innehåller
järn, och vid brist på detta ämne, komma
växterna att lida av bleksot (se d. o.).
Denna företeelse kan dock även bero på mutation
(se Variation) men försvinner då vanligen efter
tillförsel av järnhaltig näring. B. löses lätt
i eter, mindre lätt i alkohol, vilka ämnen därför
kunna användas för att uttaga gräsfläckar på
kläder.
Bladloppor, Psyllidœ, små med bladlössen
besläktade »växtlöss», som ss. fullbildade
kunna hoppa. Kroppen är från sidorna
hoptryckt med 4 stora, glasklara vingar. Leva
av växtsaft, som de suga ur blad och
skott.
1. Äpplebladloppan, Psylla mali
Schmbg, lägger på eftersommaren små, gula
ägg på äppleträds unga kvistar och skott.
Följande år vid knoppsprickningen utkläckas
platta, gulgröna larver, som krypa in i de
halvöppnade knopparna. Genom larvernas sugning
bliva skott, blad och blommor tillbakasatta,
så att de t. o. m. stundom dödas. Larverna
avsöndra rikligt vitt, ulliknande vax och
ymniga vattenklara exkrement, som nedklibba
växtdelarna. Bekämpas bäst genom att
omedelbart före knoppsprickningen bespruta träden
med 8—10 % karbolineumemulsion
(defensolat), som dödar äggen.
2. Päronbladloppan, Ps. pyrisuga,
Foerst., lägger äggen på nyutspruckna
päronblad. Efter att en tid hava hållit sig på bladen
och skotten flytta, larverna sig till
fjolårsskotten. Bekämpas genom besprutning med
kontaktgift.
3. Morotsbladloppan, Trioza
viridula Zett., skadar morot genom att larverna
angripa unga plantors blad, vars flikar till följd
därav kröka sig, så att hela bladen bli starkt
hoptovade, »krussjuka». Arten har på senare
tid gjort stor skada i Skåne. Bekämpas genom
besprutning med kontaktgift. Litt.: Meddel.
N:r 209 fr. Centralanst. A. T—n.
Bladlöss, Aphideœ, små skinnbaggar, som
i en mängd arter göra skada på ett stort antal
ekonomiskt viktiga växter. På hösten lägga
honorna i början gula, senare kolsvarta, oftast
starkt glänsande ägg på värdväxternas
övervintrande delar, på trädens skott och kvistar,
under barkflisor, kring rothalsen på fleråriga
örter o. s. v. Efter övervintringen kläckas ur
dessa ägg honor, som utan föregående
befruktning föda levande ungar, även dessa honor.
Ett flertal sådana släktled tillkomma sålunda;
först den sista höstgenerationen består av hannar
och honor, som på vanligt sätt fortplanta sig.
— De olika generationerna äro ofta varandra
mycket olika, somliga äro uteslutande
vinglösa, andra försedda med 4 glasklara vingar,
varigenom bladlössen kunna spridas i händelse
av överbefolkning och den ofta mycket
regelbundna vandringen möjliggöres, som åtskilliga
arter göra.
B. suga växtsaft och medföra därigenom, då
de äro talrika, en kraftnedsättning hos angripna
växter. Därjämte har den av djuren
avsöndrade spotten ett sådant inflytande på de
angripna växtdelarna, att gallbildningar
uppkomma. B. avsöndra vattenklara droppar med
stark sockerhalt, vilka sammanflyta och täcka
växtdelarna med en starkt klibbig fernissa,
som tilltäpper klyvöppningarna. Denna
»honungsdagg» lockar myrorna, vilka därför ofta
i mängd träffas hos b. och anses i viss mån
omhulda dem som sina »mjölkkor» Även bien
lockas av »honungsdaggen», som under
honungsfattiga år kan tjäna dem som ersättning
för nektar ur blommorna, men som giver
bihonungen besk smak och brun färg. B. äga
många fiender. Bland dessa märkas
nyckelpigorna och deras larver, som nära nog
uteslutande livnära sig av b. Följande arter ha i vårt
land större betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
