Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodstallning - Blodstilla - Blodstillande medel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppkommer sjukdomen mest vid djurens betning
på sådana platser. Genom att genomgå
sjukdomen förvärva sig djuren en viss grad av
oemottaglighet (immunitet), och på orten
infödda djur, som redan i unga år upptagit
smittämnet i ringa mängd, äro därför mindre
mottagliga, då däremot djur, som anskaffas
från ort, där sjukdomen ej förekommer, lätt
angripas. Sjukdomen har, särskilt i Argentina
och vissa delar av Nordamerika, där den kallas
Texasfeber, förorsakat betydliga
förluster. I Sverige förekommer den mest i
östergötlands, Jönköpings, Älvsborgs,
Södermanlands, Örebro och Kristianstads län. Den
visar sig blott under betestiden, vanligen först
12—14 dagar, sedan djuren utsläppts. De första
sjukdomstecknen äro: feber, upphörd foderlust,
och mattighet; efter ett par dagar blir urinen
blodfärgad och skummande; i början ha djuren
oftast utsot men sedan hårdnad förstoppning.
I lindrigare fall kan förbättring inträda efter
3—4 dagar, oftast hos unga djur; i svårare fall
försämras tillståndet hastigt, och döden
inträffar inom 5—7 dagar. Dödligheten kan
bland vuxna djur uppgå till 25 %. — För
utgången är det av vikt, att behandlingen fortast
möjligt börjar. Djuren böra därför vid
betessläppningen noga observeras, så att de sjuka
vid första tecken kunna intagas på stall. De
böra genast befrias från kvarsittande fästingar
genom tvättning med lysollösning eller
saltvatten och få god och närande utfodring för
att hålla uppe krafterna. Behandlingen
överlåtes genast åt veterinär. Till ingivning
användes i början kininsulfat, 10—15 gr., 1
pulver dagligen i 2—3 dagar, och dessutom gives
någon slemmig dryck, t. ex. linfrösoppa, svagt
syrad med ättika eller saltsyra. Bästa resultat
lämnar dock användning av trypanblått, som
i 1 % lösning (100—300 gr.) insprutas direkt
i blodet. För att förekomma sjukdomen böra
sanka betesmarker torrläggas och hagarna
gallras, så att fästingarna utrotas. Nyinköpta
djur släppas ej på betesmarker, där sjukdomen
plägar förekomma, eller intagas åtminstone
om kvällarna för att få ett torrfoder på stall
och undersökas på förekomsten av fästingar,
som avlägsnas och dödas. Litt.: A. Bergman
i Sv. Betes- och Vallfören:s Årsskrift 1919.
2. Korsförlamning,
korslamhet, njurslag, lamslag,
hämoglobinuri, är en sjukdom hos hästar, som yttrar
sig i förlamning av bakdelen och rödfärgad
urin. Sjukdomens natur är ännu ej utredd,
men enligt den allmännaste åsikten framkallas
den av gifter, som under vissa förhållanden
bildas i musklerna, särskilt i korset, och
förorsakar deras degeneration, varvid
muskelfärgämnet övergår i blodet och sedan avgår
med urinen, som därav färgas röd. Sjukdomen
angriper mest tyngre arbetshästar och
uppträder oftast, om hästar, som äro vana vid
dagligt strängt arbete, få stå inne några dagar;
den visar sig därför ofta efter helgdagar
(»tredjedagssjuka»). Sjukdomstecken: kort
sedan hästen tagits i arbete, börjar han svettas
och darra, gången blir vacklande, han kotar
över och börjar halta på det ena eller andra
bakbenet och störtar efter en stund till marken,
oförmögen att resa sig till följd av förlamning
i bakdelen. Hästen svettas starkt och visar i
början stor oro; muskulaturen på korset
kännes hård, urinavgången är försvårad och urinen
tjock, röd- eller brunfärgad, nästan tjärliknande.
I lindriga fall inträder förbättring efter 2—3
dagar, men vanligen har sjukdomen ett
kroniskt förlopp, och har förlamningen varat mer
än 3—4 dagar, äro utsikterna för fullständigt
återställande ganska små. Omedelbar
behandling är av största betydelse, och då varje minut,
som hästen blir liggande ute på den kalla
marken, minskar utsikterna för en god utgång,
bör allt göras för att snarast möjligt, helst
innan förlamning inträtt, få honom in i ett
varmt stall. Där lagar man, så han kan ligga
bekvämt; huden gnides med halmviskor över
hela kroppen, och djuret täckes med filtar eller
inbäddas helt och hållet i halm. Är hästen
oförmögen att stå, redes en lämplig bädd, helst
ett tjockt lager av torvströ, varigenom liggsår
bäst undvikas; var annan timme bör han
vändas. För övrigt överlåtes behandlingen åt
veterinär. Då sjukdomen ofta tager dödlig
utgång eller tillfrisknandet sker så långsamt
(månader till 1 år), att behandling knappt lönar
sig, eller djurägaren tröttnar på den ofta
besvärliga vården, är det av vikt att söka
förebygga densamma. Behöver en arbetshäst
stå inne någon dag, bör han därför utfodras
tämligen knappt och stallet hållas svalt och
väl ventilerat; nödgas man hålla hästen i
overksamhet mer än 2 dagar, bör han åtminstone
motioneras 1 timme dagligen. Härigenom kan
i de flesta fall den förlustbringande sjukdomen
undvikas. Att däremot, som ofta sker, fodra
hästen kraftigare under vilodagar, i tanke, att
de skola »äta upp sig» och genom största
möjliga vila samla krafter, är alldeles felaktigt och
ägnat att befrämja uppkomsten av
korsförlamning. E. N—m.
Blodstilla. Se Blodrot.
Blodstillande medel. Blodets egenskap att,
då det kommer ut ur blodkärlen, i regel hastigt
stelna (koagulera, »levra sig», se Blod) är ett
viktigt skydd mot livsfarliga blodförluster
genom sårskador, vanligen tillräckligt
verksamt, så framt blödningen kommer enbart
från smärre blodkärl. Ha även större sådana
blivit skadade, äro det framströmmande
blodets tryck och hastighet oftast för stora, för att
blodflödet skall kunna hejdas genom den av
sig själv inträdande koagulationen. En sådan
blödning bör man då i första hand söka stilla
genom tryck med den väl tvättade handen
(eller med en boll av förbandsvadd eller rent
linne eller dylikt) på själva såret eller också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
