Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dammhushållning, dammkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Forellerna växa bäst, då vattnets temperatur
håller sig mellan 13 och 16° C. Stiger den upp
mot 20°, måste utfodringen minskas och vid
ytterligare stegring till och med för någon
kortare tid helt och hållet inställas, emedan
forellerna vid hög vattentemperatur äro
ömtåligare än vid lägre. Även under den kalla
årstiden minskas utfodringen, och mitt på
vintern fodras forellerna i regeln icke alls.
Vid intensiv forellodling med stark
besättning av dammarna räknar man i allmänhet
med, att den dagliga fodermängden ungefär
skall utgöra 5 % av fiskens sammanlagda
vikt. Antages sålunda fisken i en damm vid
en viss tid väga 100 kg., skall vid denna tid
dagligen givas c:a 5 kg. foder, varvid dock
foderransonen också måste rättas efter
vattentemperaturens växlingar såsom nyss
framhållits.
Som allmän regel vid forellodling gäller, att
stark besättning av dammarna och därav
följande stark utfodring ovillkorligen kräver
stark genomströmning av dammarna med rent,
syrerikt vatten av för forellerna lämplig
temperatur. Är vattentillgången mindre riklig,
måste man nöja sig med svagare besättning
och svagare utfodring eller möjligen helt och
hållet avstå från all utfodring och uteslutande
bygga på dammarnas naturliga
näringsproduktion. Forellerna uppnå på 2—3 år s. k.
portionsstorlek, d. v. s. en vikt av 1/8—1/6 kg.
Intensiv forellodling är sålunda en så
invecklad hantering, att den aldrig kan få någon
betydelse som allmän binäring till jordbruket.
I vissa fall kan det dock vara lämpligt att hålla
ett mindre antal regnbågsforeller eller
bäckrödingar som bifisk i karp- och sutaredammar,
och i djupa och kalla dammar kan det stundom
vara fördelaktigare att i stället för karp eller
sutare odla forell utan utfodring.
Karp- och sutareodling har vida
större nationalekonomisk betydelse och kan
i södra och mellersta Sverige bliva en tämligen
allmän binäring till jordbruket. Såvida annat
icke uttryckligen framhålles, åsyfta också alla
i det följande lämnade uppgifter uteslutande
karp- och sutareodling.
Den enklaste formen av karp- och
sutareodling är, att varje vår inköpa så stor s. k.
sättfisk, att den till hösten samma år
uppnår säljbar, matnyttig storlek. Denna
storlek uppnår karpen i regeln på tre somrar,
sutaren på tre eller fyra. Av karp bör alltså
tvåsomrig, av sutare (beroende på storleken) två-
eller tresomrig sättfisk köpas. Denna enkla
form av dammhushållning, som för fiskodlaren
medför minsta risken, är särskilt att förorda,
då endast en eller några få dammar finnas och
ungfiskens förvaring över vintern därför kan
vålla svårigheter. Nästan nödvändig är den,
om det vid sådana små dammhushållningar
gäller att odla karp. För fullständig karpodling
erfordras nämligen ett större antal dammar av
olika slag, och isynnerhet den ensomriga
karpens övervintring har i många trakter (enligt
hittills vunnen erfarenhet framför allt i
urbergsområden med brunt mossvatten) visat
sig mycket osäker.
Fullständig karpodling, som
sålunda endast bör förekomma vid något
större dammhushållningar, belägna i för
karpens övervintring gynnsamma trakter, kräver
förutom några förvaringsbassänger åtminstone
följande tre dammtyper: lekdammar,
tillväxtdammar och
vinterdammar.
Lekdammarna äro helt små (250—500 kvm.)
och grunda (25—30 cm.) med fast
gräsbevuxen botten och lugnt och soligt läge. De
måste vidare vara så belägna, att de när som
helst kunna fullständigt torrläggas och hastigt
åter fyllas. Lekdammarna uppdämmas
vanligen i slutet av maj eller någon av de första
dagarna i juni, när vattnet uppnått omkring
20° temperatur samt varm och vacker väderlek
är rådande. Därefter besättes varje lekdamm
med i regeln en honlekkarp och två
hanlekkarpar. Han- och honlekkarparna ha ända
till tiden för lekdammarnas besättande hållits
åtskilda i olika förvaringsbassänger. Endast
storvuxna karpar med vacker form böra
användas till lek.
Kort efter lekdammarnas besättande, i regeln
redan påföljande morgon, brukar leken inträffa,
och 4—8 dagar senare är karpynglet utkläckt.
Efter ytterligare 8—14 dagar utfiskas detta
medelst fina håvar eller stundom också i en
under avloppstrumman anbragt fångstlåda.
Ynglet räknas och överflyttas antingen i
särskilt behandlade s. k. försträckdammar eller
också i större tillväxtdammar.
Försträckdammarna, som erhålla mycket stark
besättning, utfiskas efter 4 à 5 veckor, varefter
ynglet överföres i större
yngelsträck- eller tillväxtdammar. Dessa
sistnämnda utfiskas antingen på hösten, i vilket
fall den då ensomriga karpen släppes i
vinterdammar, eller också (om de äro vintersäkra)
först påföljande vår. En försträckdamm
besattes allt efter dammens beskaffenhet med
25,000—75,000 st. yngel per ha., en
yngelsträckdamm med 3,500—7,000 st.
Tillväxtdammarna uppdämmas tidigt
på våren och besättas efter vinterdammarnas
utfiskning med ett noga uträknat antal fiskar.
Dessa dammar tömmas och utfiskas sedan åter
på hösten, varvid den matnyttiga fisken
överföres i sumpar eller förvaringsbassänger för
att efter hand försäljas, medan den som
konsumtionsvara ännu icke säljbara fisken
utsättes i vinterdammar. Tillväxtdammarna få
efter höstutfiskningen stå torra.
Vinterdammarna äro 1.5—2 m. djupa
med fast och ren botten och så belägna, att i
dem oavbrutet under hela vintern en ständig
(dock icke synnerligen stark) vattenomsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
