Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dammhushållning, dammkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bliva kostnaderna för arbete vid fångsten och
för redskap mycket mindre än vid fiske i
naturliga vatten. Dammbottnarnas periodvis
återkommande torrläggning och utluftning
främjar utvecklingen av fiskföda under
uppdämningsperioderna och motverkar skadliga
fiskparasiters och smittsamma sjukdomars
uppkomst och spridning. Under torrperioderna
kunna också verksamma åtgärder vidtagas för
bekämpande av en för fisktillväxten menlig,
allt för stark utveckling av den högre
vattenväxtligheten. Äro dammbottnarna så djupt
utdikade, att de under torrperioderna kunna
bearbetas och odlas, kan ett regelrätt
växelbruk mellan fisk- och
växtodling äga rum, och detta utgör den
rationellaste formeln av dammhushållning.
Fisksorter. De fiskslag, som i främsta
rummet visat sig lämpliga för odling i
dammar, äro karpfiskar (karp och sutare) och
laxartade fiskar (regnbags- och bäckforell samt
bäckröding).
Med hänsyn till dammarnas och vattnets
beskaffenhet samt fiskens föda och behandling
hava de karpartade och de laxartade
fiskarna mycket olika fordringar. De förra
trivas bäst i stillastående vatten, som blir starkt
uppvärmt om sommaren, medan de laxartade
fiskarna, som här gemensamt betecknas som
foreller, fordra starkare vattenomsättning och
lägre värmegrad. Då nu dammfiskarnas
naturliga föda, som huvudsakligen utgöres av
lägre vattendjur, i stillastående, varmt
vatten (i karpdammar) utvecklas i större mängd
än i djupa, kalla dammar med stark
vattenomsättning (forelldammar), måste de förra
dammarna av naturen vara mer produktiva
än de senare. Men vid forellodling kan den
naturliga födan i mycket större utsträckning
än vid karp- och sutare-odling ersättas med
konstfoder, varför dammarna vid intensiv
forellodling trots sin i allmänhet lägre
naturliga produktivitet kunna besättas många
gånger starkare än vid odling av karp och
sutare är möjligt. I förhållande till den
alstrade fiskmängden upptar en intensivt
driven forellodling därför mycket mindre areal
än en karp- och sutareodling. Oaktat
forelldammar sålunda i allmänhet äro mycket
mindre än karpdammar, måste tillgången på
vatten vara förhållandevis mycket större, då
dammarna skola oavbrutet genomströmmas
av tillräckliga mängder friskt och icke allt
för varmt vatten. Vid karp- och
sutareodling behöver vattentillförseln icke vara större,
än att den genom läckning och avdunstning
skeende vattenförlusten kan ersättas. Är
bottnen ogenomsläpplig, dammvallarna täta och
nederbördsområdet tillräckligt stort i
förhållande till dammarnas ytvidd, kunna dessa
dammar därför anläggas på platser, där någon
ständigt vattenförande bäck eller å icke
finnes (= nederbördsdammar).
Forellodling. Skötseln av en
intensivt driven forellodling kräver mycket mer tid
och arbete samt större fackinsikter än
karp- och sutareodling. Detta beror dels på den
starka dagliga utfodring, som förekommer vid
forellodling, dels på forellernas större
ömtålighet för syrebrist och uppgrumling,
varigenom arbetet med dammarnas utfiskning samt
fiskens förvaring och transport blir svårare.
Rommen konstbefruktas och utkläckes i
kläckningsapparater (se Fiskodling). Den
nykläckta forellungen är försedd med en stor
gulsäck, som efter hand minskas och
slutligen försvinner. Så länge gulsäcken är stor,
ligger ynglet för det mesta stilla på
kläckningslådans botten och behöver ingen föda.
Då gulsäcken blivit så liten, att ynglet
börjar simma kring och söka föda, utsättes detta
i dammar, antingen i jämförelsevis stora, i
vilka det finner tillräcklig naturlig näring,
eller också i små bassänger av långsträckt
form, med stark vattengenomströmning. I
dessa senare måste ynglet utfodras, till en
början helst med naturlig föda
(huvudsakligen små kräftdjur, som upphävas ur andra,
ofta särskilt för detta ändamål anlagda och
gödslade dammar). I brist på sådan naturlig
föda användes ofta även kalv- eller
svinlever, hjärna, mjälte m. m., allt i absolut
färskt och mycket fint sönderhackat tillstånd,
eller också väl sönder kokt färsk fisk, som
lämpligen gives så, att den genom de helt små hålen
i en med ett skaft försedd låda av perforerad
zinkplåt skakas ut i vattnet. Fodret bör helst
givas i det strömmande vattnet vid tilloppet.
I allmänhet bör man icke låta ynglet gå i
sådana små bassänger längre tid än c:a 6 veckor.
Därefter utsättes det i något större
yngeldammar, i vilka utfodringen fortsättes. Vid
överflyttningen till yngeldammarna sorteras
ynglet i tre storlekar, som utsättas i skilda
dammar, emedan större forellungar ofta visa
benägenhet att äta upp de mindre
(kannibalism). En nödvändig förutsättning för den
här omtalade yngeluppfödningsmetoden är
stark genomströmning av dammarna med
rent, syrerikt och icke för varmt vatten. Är
vattentillgången knapp eller
vattenbeskaffenheten icke den bästa, är det alltid säkrast att
hålla ynglet utan utfodring i dammar med
tillräcklig naturlig föda.
Yngeldammarna utfiskas på hösten, varvid
de då ensomriga forellerna åter sorteras och
överflyttas i andra dammar, där utfodringen
fortsättes. Som foder för ensomriga och större
foreller användes oftast färsk (stundom kokt)
och malen billig havsfisk, och äro därför goda
trafikförbindelser med större fiskeplatser vid
havet en stor fördel för en forellodling. I
brist på billig, färsk fisk användes också olika
slags slakteriavfall ävensom olika
foderblandningar, i vilka fisk- och köttmjöl oftast ingå
som väsentliga beståndsdelar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
