- Project Runeberg -  Lantmannens uppslagsbok /
211

(1923) [MARC] Author: Herman Juhlin-Dannfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sprida sig till grödorna; de kräva ock
regelbundet underhåll. Enbär öppen d. är därför mindre
fullkomlig än i förening med täckdikning och
kan förordas blott på av naturen väl torrlagd
jord, där avledning blott av ytvatten behöves,
samt där en tillfredsställande täckdikning av
ett eller annat skäl ej kan åstadkommas eller
den lätt skadas. Eljes bör den ej ifrågakomma
annat än som förberedelse för täckdikning
(se Mossodling[1]).

Ett öppet dikessystem består av:
1. Back- eller laggdiken (b i fig. 1),
vilka avgränsa fältet från kringliggande oodlad
mark och upptaga därifrån kommande
ytvatten samt ytliga källådror.

2. Avledningsdiken (c i fig. 1), vilka
mottaga vattnet från laggdikena och diken
inuti åkerstyckena, då sådana förekomma,
samt leda till avloppet.

3. Avloppsdiket (a i fig. 1), vilket
avför det samlade vattnet från fältet.

Stundom förekomma även:

4. Teg- eller landdiken (e i fig. 1), som
upptaga vatten inom de av de förutnämnda
dikena omgivna åkerstyckena; de böra börja inuti
dessa, så långt från ovanför varande öppna
dike, att väg för körning lämnas, samt utmynna
i nedanför löpande öppna dike. Tegdikena böra
läggas jämnlöpande, så att de dela
åkerstycket i jämnbreda land eller tegar.
Avståndet mellan avledningsdikena bör vara[2], efter
markens genomsläpplighet, högst 150—200 m.
bredd. Om avståndet mellan laggdiket och
avloppet skulle bliva för långt, så att tegarna
bliva fuktiga i sin nedre del, så avskäras dessa
genom ett

5. avskärningsdike (d i fig. 1), som
upptager vattnet från tegdikena i den ovanför
varande delen och avleda detta till
angränsande avledningsdiken, varefter tegdikena å
nyo börja på en tegs avstånd från
avskärningsdiket.

6. Spårdike eller ett tillfälligt grunt
dike eller fåra för ytvattnets avledning förekom
förr på odikad jord, men användes knappt
numera.

Det är önskvärt, att de öppna dikena få en
regelbunden anordning, så att de uppdela
fältet i regelbundna, rätvinkliga och helst lika
stora åkrar. Dikena måste dock, för att deras
fall skall bliva jämnt, utan att djupare
skärningar behöva förekomma, följa markens
lutningsförhållanden, varigenom
oregelbundenhet i åkerstyckenas form uppkommer med därav
följande olägenheter, varemot den planlösa
oregelbundenhet av dikenas anordning, som
förr var vanlig, noga bör undvikas.

Öppna dikens djup göres för att
spara jord och arbetskostnad vanligen så litet
som möjligt, dock så att torrläggning till
önskat djup vinnes och tillräckligt fall för
vattnets avlopp uppstår. Grundast äro
laggdikena, för vilkas ovan angivna ändamål ett
djup av omkring 0.6 m. med 0.2 m.
bottenbredd och 1.5 m. dagbredd är tillräckligt.
Övriga öppna dikens djup göres ej större, än
det nödiga fallet och den förekommande
vattenmängden fordrar. Då större vattenmängder
skola avföras, bestämmes avloppets mått enligt
de grunder, som anförts under Avledning,
och avrinningen kan vanligen beräknas till
1—2 sek.liter per hektar.

<bFig. 1. Öppen avdikning å mosse.<b

Fig. 1. Öppen avdikning å mosse.



Fallets storlek är vid små öppna diken
av ringa betydelse och rättas efter markens
naturliga lutning, men då markytan är vågrät,
så att nödigt fall måste skaffas genom dikets
fördjupning, bör detta i små diken göras
omkring 1:1000 men kan i större avloppsgravar
nedgå till 0.5:1000 eller än mindre.

Dikesväggarnas lutning plägar
vara 1:1 i lera, men i lös sand och flytjord kan
svagare lutning, t. ex. 1:1.5, vara behövlig.
På sammanhängande torvjord kan brantare
lutning, t. ex. 1:0.5, till en början användas,
men då torven multnar, måste dikesväggarna
planeras till normal lutning. I torrt grus
kan en lutning av 1:0.75 användas och är
vanlig vid skogsdikning.

Dikningsbeting. Se Arbetsmängd.

II. Täckdikning, dränering,
förekom redan för 2,000 år sedan hos gamla tidens
romare men råkade sedan i glömska och
började ånyo användas först på 1700-talet och
utbildades till sin nuvarande form i England
i förra delen av 1800-talet. I Sverige infördes
täckdikning på 1840-talet. Den har i hög grad
bidragit till jordbrukets höjande i södra
Sveriges jordbrukstrakter men ännu allt för litet
kommit till användning i landets övriga delar.
Inom de intill år 1918 lokalundersökta delarna
av riket, motsvarande 3/4 av rikets åkervidd,
voro omkring 25 % täckdikade, och omkring
14,000 ha. beräknas årligen täckdikas. Endast
genom denna d. kan en snabbt och kraftigt



[1] Korrigering vid korrekturläsning: ’Mossodling’ iställer för ’Mossodlin’
[2] Rättelse i boken: ’. Avståndet mellan avledningsdikena bör vara’ istället för ’med’

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:49:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lantuppsl/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free