Lantmannens uppslagsbok / 212 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

verkande torrläggning åstadkommas och med
d. förenade fördelar (se ovan) vinnas, särdeles
därför att dessa diken verka även sedan
markytan tjälat, varför tjälen nedtränger mindre
djupt och förr går ur jorden.

Fig. 2. Skärning av diken med olika lutning.

Täckdikning ersätter ej fullt öppen d. utan
fullständigar den genom lägg-, avlednings- och
avloppsdiken vunna ofullständiga
torrläggningen.

Täckdikningens art angives genom
det i dikena nedlagda vattenledande materialet.
Rördiken (fig. 3) äro de fullkomligaste,
emedan de bilda en jämn ledning, genom vilken
vattnet framrinner ohindrat så hastigt som
betingas av ledningarnas fall, under det att
det hindras i sitt lopp av ojämnheter i övriga
slag av täckdiken, vilka dessutom hava långt
mindre eller osäkrare varaktighet.

Fig. 3. Genomskärning av rördike.

Mest använda av dessa äro stång- eller
gärdseldiken (fig. 4), i vilka
ledningsmaterialet utgöres av stänger, helst kluvna,
vilka antingen nedpackas till 3—4 lagers djup
eller ock för virkesbesparings skull läggas till
ett mindre antal med stöd av mellanlagda
eller i kors ställda pinnar, så att vattnet kan
framrinna under och mellan stängerna. För
att förekomma ledningens förstoppning av
nedrasande jord packas virket tätt och täckes
med ett lager av vitmossa. Denna
dikesfyllnad är ganska varaktig, om jorden är så våt,
att virket ständigt är vattendränkt, och
förtjänar att användas på kärr och mossar, där
bottnen är så lös, att den icke erbjuder
dikesrör ett säkert underlag. Däremot äro de
alldeles förkastliga, där marken ej ständigt är
blöt, ty virket multnar då fort, och ledningen
råkar snart i olag.

Fig. 4. Gärdseldike.

I senare tid har man på mossar gjort
ledningen av en glest hopspikad trumma av
bräder eller bakar (se Sv. Mosskulturfören:s
tidskrift 1911, sid. 237).

Stendiken (fig. 5 och 6) göras med
användning av sten som vattenledande material;
antingen bildas en täckt ränna av flata stenar,
och däröver ett varv av småstenar eller ock
fylles dikets botten till omkring 0.3 m. djup
med småsten, mellan vilka vattnet kan
framrinna. Även här skyddas ledningen för
nedrasande jord genom pålagda vitmoss- eller
grästorvor.

Ännu ofullkomligare dikesslag, som därför
ej böra ifrågakomma, synnerligen som de äro
mycket ovaraktiga, äro:

Risdiken med bottenfyllnad av packat
ris (faskindiken) samt torvdiken, vilkas
öppna bottenränna täckes av inpressade torra
torvstycken, likasom tubulerade diken,
vilka utgöras av en rörformig gång i jorden,
åstadkommen med tubulator (se
Dikesgrävningsmaskin).

Dylika ofullkomliga täckdikesslag hava
använts huvudsakligen på grund av
fyllningsmaterialets ringa kostnad i jämförelse med
dikesrör, men denna besparing motväges av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>