Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dragare - Dragkraft - Dragjord - Draglina - Dragon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fodrets smältning, är hälsosamt och ej vållar
större förlust i mjölk, än att den i värde
uppväges av den ökning i mjölkens fetthalt, som
plägar följa med en måttlig rörelse. Däremot
räcker kons dragkraft svårligen till för en
grundlig bearbetning åtminstone av något hårdare
jord och är därför att betrakta blott som en
nödfallshjälp. H. J. Dft.
På dragdjurens arbetsförmåga och lämplighet
för strängt jordbruksarbete har deras
kroppsbyggnad stort inflytande. Dragare- eller
arbetstypen kännetecknas hos hästen
av stor, djup, bred, väl sluten bål med kort,
bred rygg, långt, brett, vanligen något stupande
och kluvet kors med fyllig muskulatur,
avrundad manke och bred muskulös hals, låga
och grova lemmar och stora hovar. Av i
Sverige använda hästraser hava den belgiska
(ardenner) och Clydesdale den mest utpräglade
dragaretypen. (Se fig. vid dessa artiklar). Bland
nötkreaturen kännetecknas dragaretypen av
grov benbyggnad, stort klumpigt huvud med
grova horn, kort kraftig hals, kort rygg, brett
kors och tämligen höga men grova lemmar,
tjock hud och grov hårrem, tydande på
härdighet och förnöjsamhet. Denna typ finnes
mest utpräglad hos södra Europas alpraser
och den ungersk-ryska stepprasen, men ej hos
någon i Sverige använd nötboskapsras. E. N—m.
Med beaktande av dessa önskemål i avseende
på djurens kroppsbyggnad bör vid valet av
dragare även hänsyn tagas till det fordrade
arbetets art, särdeles dess tyngd och
arbetstakten, samt till övriga förhållanden.
Dragares storlek. Smärre d. kräva
mindre underhållsfoder än större, men arbetet
kräver lika mycket kraft och näring för dennas
alstring, vare sig det utföres av större eller
smärre djur. Tyngre d. kunna utföra arbetet till
större del än den lättare genom att lägga sin
tyngd i selen och med mindre muskelarbete.
Därför böra dragarna vid ett jordbruk hava
sådan storlek, att de utan överansträngning
räcka till för jordens bearbetning till fullt
djup och övriga arbetens utförande på
lämpligaste sätt, men ej större än behövligt. Små
d., vilkas användning har till följd grund eller
ofullständig bearbetning av jorden, små lass
m. m., äro därför oekonomiska; onödigt stora,
»tungfödda» dragare likaså, vilket dock mindre
gäller oxar, som behållas blott över
arbetssäsongen och sedan säljas. Då stora hästar även
äro tunga, passa de ej, där mycken landsvägs-
och skogskörning förekommer. På mossjord
äro små d., särskilt lätta oxar, att föredraga
framför tyngre, emedan de förra mindre
nedsjunka i den lösa jorden.
Dragares arbetsförmåga beror ej blott av
deras tyngd och muskelstyrka utan även på
de förhållanden, under vilka arbetet utföres,
ss. anspänningen, arbetstakten och
arbetstidens längd m. m. Se Arbete. H. J. Dft.
Dragares utfodring. Under det att
man tidigare antog, att kraftutveckling skedde
huvudsakligen genom användning av
äggviteämnen, har genom försök ådagalagts, att
kraftalstringen åstadkommes genom
förbränning av alla slag av näringsämnen, varvid
energi frigöres i form av kraft. Arbetet medför
ej heller någon ökad sönderdelning av äggvita,
om djurens näringsbehov tillgodoses genom en
tillräcklig mängd av kvävefria näringsämnen
(se Näring). Dragdjurens utfodring kan
sålunda utgöras huvudsakligen av dylika ämnen
och behöver innehålla blott så mycket
smältbar äggvita (och amider), som fordras i
underhållsfodret och för produktionsfodrets
smältning. Då äggviterika fodermedel äro dyrare
än de kolhydratrika, bör en ekonomisk fodring
icke innehålla synnerligen mycket mer av de
förra än strängt nödigt. Mängden av smältbar
näring måste stegras i samma mån som
kraftansträngningen (arbetsmängden). Enligt dessa
grunder har prof. Nils Hansson uppställt
följande fodernormer per 100 kg. l. v.
| Arbete | Torrämne kg. | F.enh. | Smb. äggv. gr. | Äggv. gr. pr. f.enh. |
| a. för oxe | ||||
| intet | 1.6—2 | 0.67 | 50 | 75 |
| lindrigt | 1.8—2.5 | 1.20 | 95 | 75 |
| medelmåttigt | 2.0—2.8 | 1.40 | 110 | 70 |
| strängt | 2.2—3.0 | 1.60 | 125 | 70 |
| mycket strängt | 2.4—3.2 | 1.80 | 140 | 67 |
| b. för häst | ||||
| intet | 1.5—2.0 | 0.90 | 65—70 | 75 |
| lindrigt | 1.5—2.4 | 1.25 | 90 | 72 |
| medelmåttigt | 1.8—2.5 | 1.50 | 105 | 70 |
| strängt | 2.0—2.7 | 1.75 | 120 | 70 |
| mycket strängt | 2.1—3.0 | 2.0 | 140 | 70 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
