Lantmannens uppslagsbok / 241 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egnahem - Ejder - Ejektor - Ek

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Litt.: Betänkande av egnahemskommittén
1901. Betänkande i egnahemsfrågan av
tillkallade sakkunniga 1914 jämte däröver avgivna
yttranden. Adrian Molin, Svensk
egnahemspolitik, några synpunkter och förslag, 1909.
Aug. Östergren, Jordbruket och
egnahems-irågan samt nybildning av mindre jordbruk,
1919.

Ejder. Se Dykand.

Ejektor, strålpump, kallas en anordning
för att medelst sugningen av framströmmande
tryckvatten uppfordra vatten från en lägre
liggande vattensamling. Det rör, genom vilket
tryckvattnet framströmmar, avslutas med ett
koniskt munstycke, som utmynnar i ett sig
vidgande avloppsrör, i vilket även inmynnar
ett sugrör från den vattensamling, som skall
länsas. Det ur munstycket framströmmande
tryckvattnets sugning åstadkommer en
luftförtunning, genom vilken vattnet ur sugröret
lyftes och uttömmes i avloppsröret. Denna
apparat giver visserligen liten verkan i
förhållande till den förbrukade mängden
tryckvatten men har fördelen av stor enkelhet och
att, då den saknar alla ventiler, svårligen
kunna råka i olag, så länge sugröret är luftätt.
Detta vinnes, om det göres av trä, genom att
det ligger nedsänkt i fuktig jord, som hindrar
dess hoptorkning.

Ejektor.

Ek finnes i Sverige i två vildväxande arter.
Stjälkek, Quercus robur L. l. pedunculata
Ehrh., har långskaftade ollonskålar och i regel
spetsiga ollon samt bladen vid skaftet urnupna
och bredast mot spetsen. Druvek, Q.
sessiliflora Martyn, har oskaftade ollonskålar
i små gyttringar, med smärre, trubbiga ollon
samt bladskivan något läderartad, spetsig och
nedlöpande på bladskaftet. Eken älskar djup
och gärna något fuktig jordmån; dock är druvek
något mera anspråkslös i sina fordringar och
kan utveckla sig någorlunda på vanlig god
moränmark. Druvek förekommer endast i
landets sydligaste landskap, men stjälkeken
går upp till Värmland, Dalarne och
Hälsingland med nordgränsen från Ljungans mynning
gående åt sydväst till Vänern och sedan åt
norr genom sydvästra Värmland.

Förr hade ek en stor utbredning i landet
men har dels fått falla för odlarens yxa, då den
nämligen trivs bäst på de för åkerbruket
lämpade lermarkerna, dels skövlats i
kusttrakterna för export. Sammanhängande
naturliga ekskogar finnas numera blott på några få
ställen i Skåne, Halland och Blekinge, varjämte
genom skogsodling uppdragits relativt
vidsträckta ekskogar å Visingsö. — Eken är
ljusälskande men bör förses med underväxt,
som åstadkommer ett luckert humuslager:
»eken skall stå barhuvad men ha bra på
fötterna». I den naturliga ekskogen ingår ofta
som underväxt hagtorn och andra buskar samt
en rik örtflora.

Naturlig föryngring erhålles
endast efter grundlig markberedning, såvida ej
nötskrikan är behjälplig att sätta ned ollonen
i marken. Vid skogsodling användes helst
sådd, då eken till en början bör uppväxa mycket
tätt. Goda bestånd ha dock grundats genom
plantering även i ganska glest förband, blott
ollonen härstammat från en rakvuxen ras.
Att utså från utlandet hämtade ollon i våra
skogar är alldeles förkastligt. Av ek förekomma
nämligen likasom av tall mycket utpräglade
»klimatraser»; plantor efter från sydligare
klimat härrörande. ollon förfrysa lätt i vårt
kargare klimat samt växa långsamt. De unga
ekbestånden gallras ofta och kraftigt, varvid
de bästa och vackraste stammarna sparas. I
medelålders bestånd bör underväxt av lövträd
och lövbuskar införas, därest den, som ej sällan
sker, ej självmant infinner sig. Å god mark,
där kronorna utvecklats kraftigt, behöver vid
50 års ålder beståndet knappt innehålla 700
stammar på hektaren, vid 75 års ålder torde
antalet kunna nedgå till 300, vid 100 år till
omkring 125 och vid slutavverkning vid 150 år
till 75 träd. Vid 50 år får man ej påräkna mer
än 100 kbm. per ha., ett belopp som vid 100 år
och därefter kan stiga till omkring 200 kbm. —
detta dock under förutsättning av starka
gallringar vart 10:de år.

Ekvirke utmärker sig för stora kärl i
vårveden samt talrika stora märgstrålar, varmed
följer lättkluvenhet, gulbrun splint och
mörkbrun kärna, som i äldre träd upptager 70—80 %
av diametern. Ekvirket är mycket varaktigt,
har stor motståndskraft mot nötning, styrka,
elasticitet och vacker struktur. Det användes
till skepps- och vattenbyggnader, fordom även
till husbyggnad och numera särskilt till
möbelsnickeri. Dess bränslevärde är lägre än boks,
lönns och masurbjörks.                G. Sch.

Ekollon hava på grund av hög halt av
stärkelse ett så stort fodervärde, att de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>