Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiskodling - Fiskvase - Fiskväg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kläckningen skall ske, varvid dock rommen först
genom bestrilning med kläckningsvattnet
bringas till dettas temperatur, i fall denna med mer
än 30 avviker från rommens.
Romkläckning i
kläckningsapparater. Rommen av höstlekande fiskar
(laxartade fiskar) behöver en längre tid och
noggrann skötsel, tills ynglet kläckts. Därför
insättes den i särskilda odlingsanstalter,
kläckningshus, med rik tillgång på rent, rinnande
vatten av jämn, icke för hög värmegrad, helst
+ 1—3° C., då eljest ynglet kläckes för
tidigt. Bäst är vatten ur en å eller sjö,
vilket icke är förorenat av flottning eller
fabriksavfall eller är brunaktigt av mullämnen
eller avsätter järnockra. Källvatten är ofta
syrefattigt eller för varmt, varför det i dylika
fall bör ledas genom grunda diken eller rännor,
innan det användes. Vattnet bör silas genom
ett filter av grus, träkol, badsvamp eller
flanellduk. I mindre anstalter kan filtret utgöras av
två lådor eller tunnor, varav ett
»slamningskärl», i vilket sand och lera sjunka till botten,
och därifrån vattnet rinner till det andra,
»grusbehållaren», vars gruslager hindrar det
finaste slammet samt levande djur, ss.
romätande insektlarver, att intränga i
kläckningsapparaterna. Dessa hava formen av lådor
eller trattar av trä, metall, porslin eller glas,
vilka från sidan eller bottnen genomströmmas
av vatten, vars tillopp noga regleras med en
kran. Laxens, forellernas och rödingens
jämförelsevis stora romkorn läggas mest på ramar
av metallduk eller glasstavar, som läggas i
lådorna, så att det genomströmmande
vattnet kommer väl i beröring med dem.
Sikarnas jämförelsevis små och i början klibbiga
rom kläckes vanligen i s. k. självrensande
apparater. Dessa bestå vanligen av ett nedtill
avsmalnande bägarlikt glas; antingen har
detta en smal öppning i nedre ändan, genom
vilket vattnet pressas upp, eller ock tillföres
vattnet uppifrån genom ett i kärlets mitt
lodrätt fäst rör. Det inströmmande vattnet
regleras så, att romkornen hållas i långsam
kretsrörelse utan att bortföras över kärlets
övre kant eller genom det där inrättade
avloppet. Endast sjuka och döda romkorn, vilka
äro lättare än de friska, skola bortföras av
strömmen. De samla sig vanligen småningom
som ett lager ovan de friska äggen och kunna
då skummas bort med en liten sil. Lax- och
forellrom rensas i kläckningslådorna för hand
genom döda romkorns bortplockande med en
pincett.
Romkläckning i dammar och
sumpar. Många, särskilt vårlekande, fiskars
(ss. gös, karp, braxen) rom, som är klibbig och
fästes vid växter, stenar m. m., erhålles
vanligen genom att hålla honan jämte ett par hanar
i smärre dammar eller sumpar (gösen), på vilkas
botten lägges enris, granris o. dyl. för
rommens vidfästande. Kläckningen sker, där fisken
lagt rommen, eller också föras kvistarna med
vidfäst rom dit, där kläckningen skall ske.
Då äggen och det späda ynglet, särskilt så
länge gulsäcken är kvar, ofta uppätes av
rovfiskar, om det utsättes i vildvatten, brukas att
behålla det kläckta ynglet i
kläckningsapparaterna eller sumparna eller i särskilda
behållare, tills fiskungarna kunna ledigt röra sig.
Lax och laxöring hållas ibland ett helt år
och matas i konstgjorda dammar, sutare i
dammar 1—3 år, innan de släppas ut, de förra
i rinnande vatten, sutarna i tjärnar eller sjöar
med rik växtlighet.
Yngel, fångat i sjöar eller floder,
användes endast sällan till utplantering, beroende
på svårigheten att få större mängder av en
bestämd art. Ett undantag utgör ålyngel, som
hos oss fiskas i särskilda för ändamålet
inrättade fångstlådor eller i tinor i forsar eller
nedanom fördämningar, där det icke sällan
samlar sig i stor mängd, då det uppstiger i
åarna. Jfr Fiskvägar.
Fiskodlingsanstalter för
kläckning av laxartade fiskar (lax, laxöring, röding,
bäckröding, regnbågsforell och sik) finnas i
riket till ett 30-tal. De flesta ägas eller
underhållas av hushållningssällskap, en del (dessa
vanligen i förening med dammar) av bolag eller
enskilda och en del av staten. Till de
sistnämnda hör anstalten i Borenshult vid Motala,
anlagd år 1917 för fiskets uppehållande och
förbättrande i Vättern och Motala ström. Från
denna, Sveriges största fiskodlingsanstalt,
utsattes våren 1920 i Vättern 4,896,000 sikyngel
och 934,000 rödingyngel samt i Motala ström
400,000 yngel av laxöring, s. k. Vätternslax.
Från samtliga rikets fiskodlingsanstalter
utsattes eller avlämnades år 1919 sammanlagt
6,266,000 sikyngel, 1,858,586 lax-, 100,523
laxöring-, 108,090 röding-, 42,400
regnbågsforell-, 3,000 bäckröding-, 6,205,000 sik-, 49,000
sutare- (huvudsakligen 2—3-årig sättfisk),
7,300 karp- samt ålyngel m. m.
Bokföring över antalet i fiskevattnet
insatta och fångade fiskarter efter stycketal,
vikt och pris är ett oumbärligt villkor för en
rationell f.; eljest kan vattnets produktion
ej beräknas. Känner man däremot genom några
års grundliga och väl protokollförda
utfiskningar årsproduktionen, så kan man lätt
beräkna, hur mycket ungfisk årligen behöver
utsläppas. Jfr Dammhushållning. G. Schn.
Fiskvase. Se Risvase.
Fiskväg, anordning för att skaffa
vandringsfisk möjlighet att gå upp i strömmar förbi
dammar och branta vattenfall. Dylika
anläggningar, som åläggas den, som får tillstånd att
överdämma vattendrag, äro i huvudsak av
följande slag:
Lax- eller fisktrappor, avsedda
företrädesvis för lax, utgöras av i berget utsprängda
eller oftast särskilt byggda, över varandra
följande bassänger, varigenom fallet uppdelas i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
