Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiskguano - Fiskegård - Fiskodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
giva honom skydd och undvika att fälla hans
boträd, som han begagnar år efter år, så länge
han får vara i fred. T. H—l.
Fiskguano, konstgödsel, som vid de stora
fiskeplatserna på New Foundland, Frankrikes
västkust och vid Lofoten (liksom stundom i
Bohuslän av sill) beredes av fiskavfall, dels
hel fisk, dels avskräde. Rå fisk innehåller en
ofta hög halt av fett, vilket först frigöres och
tillvaratages, vanligen genom råmaterialets
ångkokning. Återstoden torkas, pressas och
males. Även förekommer, att fiskavfallet
behandlas med svavelsyra, varigenom benfosfatet
blir lättare lösligt (se Superfosfat). Efter olika
material och beredningssätt har f. olika
sammansättning. Sillguano innehåller
vanligen omkring 10 % kväve och 5 % fosforsyra
och är ofta förorenat av rätt mycket fett, som
dock icke tyckes synnerligt hindra dess
upplösning. Norsk f., beredd av huvud och ben
av torsk, innehåller 8—10 % kväve och 12—14
% fosforsyra men föga (omkr. 2 %) fett. Som
de växtnärande beståndsdelarna behöva tid
för att upplösas i jorden, är f. något långsamt
verkande. Det användes helst på lätt, kalkrik
men mindre mullrik jord, där upplösningen går
lätt, och för växter, som ej behöva upptaga
näringen hastigt, ss. havre och potatis, samt
bör nedbringas i jorden i god tid före sådden.
Fiskegård. Se Fiskeredskap.
Fiskodling sker såväl i dammar (se
Dammhushållning) som i vildvatt en, d. v. s. sjöar och
åar. Sedan urgammal tid har f. skett genom
överföring av vuxen fisk till
sådana vattendrag, där fiskarten ej förut fanns.
Sålunda hava sik, gös, braxen, sutare, ruda
m. fl. fiskarter med framgång inplanterats i olika
sjöar. Då dylik f. misslyckats, varöver ofta
klagats, kan detta bero på olika begångna fel,
främst därpå att hänsyn ej tagits till den
överflyttade fiskens levnadsvanor och vattnets
naturliga beskaffenhet. De flesta fiskar tåla
ej plötsliga temperaturförändringar utan dö
snart, om de utsläppas i vatten, vars värmegrad
mer än 3—4° avviker från vattnets i
transportkärlet. Taggfeniga fiskar bliva också under
transporten ofta så svårt sårade, att de dö av
svaghet eller till följd av angrepp av
mögelsvampar (Saprolegnia), som fästa sig i såren och
förstöra kroppsvävnaderna. Även händer, att
den överförda fisken blir rov för i vattnet
infödda rovfiskar eller ej urhärdar konkurrensen
med där hemmahörande fisksorter, som hava
liknande levnadsvanor och leva av samma
slags föda, eller att han ej tål vissa fysiska
egenskaper hos det vatten, i vilket han inplanteras.
— Lättare och billigare transporteras fiskyngel
och rom, och det har blivit vanligt att från
fiskodlingsanstalter anskaffa befruktad rom,
utkläckt yngel eller en- eller flersomriga
sättfiskar. Se Laxfiskar, Ål.
Konstbefruktning, som numera
utföres med utmärkt framgång särskilt med
laxartade fiskar, anses datera sig från mitten
av 1700-talet, då en löjtnant jacobi i Hannover
utkläckte foreller på det sätt, att mogen rom fick
rinna ur moderfisken i ett kärl med vatten och
där blandades med på samma sätt ur hanfiskar
erhållen mjölke, varefter rommen insattes i
kläckningslådor, som nedlades på botten av en
bäck. Enligt den av ryssen Vrasski förändrade
s. k. torra konstbefruktningsmetoden blandas
rommen och mjölken först, och därefter
tillsättes vatten; denna metod giver mycket goda
resultat, ända till 100 % befruktade romkorn.
För att rommen ej må hopklumpas och
därigenom kvävas, är det ändamålsenligt att ett
par minuter efter befruktningen överföra
klibbig, s. k. anfästande rom, t. ex. av gädda,
gös, braxen m. f., i vatten, i vilket
uppslammats majsstärkelse, lera eller torvmjöl, som
tränga in mellan äggen och hindra deras
hopklibbning. Då avsikten är att kläcka dylik
rom i sjön, upptages den lämpligen på enris,
som i ett tätt lager lagts i en ren balja fylld
med vatten. Rommen utkramas så, att den
så jämnt som möjligt fördelas på riset, varefter
mjölken utklämmes och genom omrörning av
vattnet sprides väl. Då mjölken förlorar sin
förmåga att befrukta rommen inom högst 3
minuter, sedan den kommit i beröring med
vatten, måste hopblandningen av rom och
mjölke ske mycket fort. Sedan riset blivit väl
besatt med rom, föres kärlet ut till en risvase,
vari det rombesatta riset instickes. För att
bereda rommen och ynglet skydd överföres
den befruktade rommen eljest i
kläckningsapparater, vilkas form och konstruktion växlar
efter rommens beskaffenhet.
Transport av befruktad rom
sker säkrast, sedan äggens utveckling
fortskridit så, att fiskungens ögon synas som ett
par mörka punkter, »ögonpunktsrom».
Så försändes därför rom av höstlekande
fiskar, vars utveckling tager månader, under det
att rom, som kläckes snart efter befruktningen,
skickas omedelbart efter denna. Endast om
rommens kläckning kan befaras ske under
transporten, sker denna i vatten, men eljest
sändes rommen utan vatten utbredd i ett
enkelt lager på i träramar utspänd duk (t.
ex. av bomullsflanell). Om rommen är anfäst
på ris, utbredes detta på ramarna, varpå
helst först lägges ett rent tyllstycke, vars
kanter sedan vikas kring riset. Flera ramar
staplas på varandra i en låda, och det hela
hålles fuktigt genom att på alla sidor omgiva
ramstapeln med en fyllning av fuktig vitmossa.
Även förekommer att lägga rommen eller de
rombesatta riskvistarna på stycken av gles
trådtyll, som omvikes över romlagret, och
skilja de över varandra följande lagren med
mellanlägg av fuktig vitmossa. Omedelbart
efter sändningens framkomst böra ramarna
eller tyllstyckena med rommen tömmas i
kläckningslådorna eller på platsen, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
