Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genomhuggning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
&*-
381
talet getter i vårt land beror väsentligen på
insikten om den skada dessa djur göra på
skogen och den ökade omvårdnaden om denna
(se Bete: Rätt till b. samt Hägnadsskyldighet).
Ras e r. Från äldsta tid hava skilda former
av tam-get förekommit, vilka man sökt
hänföra till ännu levande vilda arter. Den i
Kaukasustrakterna och främre Asien levande
bezoargeten, C. œgagrus Gm., anses
vanligen hava givit upphov till dessa trakters
getraser och till afrikanska dvärggetformer. I
denna art har Keller m. fl. forskare velat se
den vilda stamformen till alla
Mèdelshavslän-dernas och Europas många g.-raser, som pläga
sammanföras till en art, C. hircus L., men på
grund av dessas avvikande hornformer, vilka
kunna spåras tillbaka ända till istiden, har den
uppfattningen gjorts gällande, att dessa raser
härröra från 2 särskilda former, C. hircus L.
var. ensicornis och var. strepsicornis Augst,
den förra med bakåt bågböjda, svärdformiga,
alls ej vridna, den senare med snäckformigt
vridna horn, i båda fallen med utåt böjda
spetsar, under det att bezoargetens horn äro
fullt jämlöpande. Av dessa båda former anses
den förra som germanernas gamla get; den är
förhärskande i de skandinaviska g.-stammarna
och en del tyska raser, hit hörde även den yngre
stenålderns pålbyggnadsfolks »torvget». Den
senare formen, med snäckformigt vridna horn,
som räknas som kelternas gamla get, är i övrigt
förhärskande hos Mellaneuropas och
Medelhavsländernas getraser; till densamma föres
även Angorageten från Mindre Asien. Mera
avvikande är den redan av Aristoteles beskrivna
i södra och främre Asien samt Nordafrika
förekommande egyptiska eller m a m b e r
t-geten, utmärkt genom stärkt förkortad,
»mops-formig» skalle, och långa hängande öron, men
även denna form räknas till antingen
bezoar-eller strepsicornis-getens variationer. H o r
n-lösa getter, ss. den schweiziska Saanen
och tyska Guggisberger- m. fl. raser
anses vara i en jämförelsevis sen tid av endera
av de behornade europeiska formerna
uppkomna variationer, varav inga äldre lämningar
påträffats.
I Sverige har lantrasen intill senaste tid
varit ganska oberörd av förädling och företer
ett mycket ojämnt bestånd utan utpräglade
raskaraktärer. Färgen växlar i svart, grått,
brunt och vitt. Båda könen hava vanligen
horn. Kroppen är oftast mindre väl utvecklad,
med en lev. v. av 35—50 kg.,
mjölkavkastningen sällan över 300 kg. I Norge har staten
inrättat avelsstationer för avelns höjande och
understöder föreningen för bockhållning. I
Sverige hava en del getavelsföreningar bildats,
vilka skaffat sig avelsbockar med god
kroppsbyggnad och härstamning, vanligen av
Saanen-ras.
Avel. Bocken blir fullt avelsduglig vid
2 års ålder men kan utan skada börja betäcka
redan före 1 år och bibehåller sin avelsduglighet.
till omkring 8 år. En fullvuxen bock beräknas
räcka till för 30—-40 getter, eller t. o. m. dubbla
antalet, om han ej får gå fritt bland dem.
Även geten börj ar oftast användas till avel
redan första året men bör betäckas först 1 1/i
år gammal, om hon skall nå en kraftig
kroppsutveckling. Den naturliga brunsttiden
är på hösten och getens brunst återkommer
i regel efter 10 dagars mellantid. Dräktigheten
varar i medeltal 5 månader. Födseln
inträffar mest i februari och sker i regel utan hjälp.
Efterbörden går normalt efter ett par timmar
och bör genast bortföras, så att geten hindras
arr ara upp den. Tvillingsfödsel är vanlig.
Killingarna böra få dia minst 1, helst 2
månader och vid av vänj ningen i ersättning få
skummjölk, krossad havre och fint hö, tills de
komma i tillfälle att fullt föda sig på fint gräs.
Getskötsel. Kaschmir- och
Angoragetter hållas i Asien för sitt fina hårs (ulls)
skull, men eljest har getskötseln huvudsakligen
mjölk- och köttproduktion till ändamål;
raggen användes till grova stickerier, och de
vitgarvade skinnen äro mycket starka.
Särskilt där det är omöjligt att hålla mjölkko,
ss. hos småbrukare och lägenhetsinnehavare,
är geten av värde som mjölkdjur (»fattigmans
ko»). Den stora massan av getter hålles i
skogs-och bergstrakter för att tillvarataga sådant
bete, som större djur ej med fördel kunna
tillgodogöra. Vid större jordbruk finnas blott
undantagsvis getter. Getmj ölken, som
i sin sammansättning liknar komjölk men i
regel är fetare (4-—5 % fett), har en egendomlig
smak, som kan bliva obehagligt frän, vilket
dock mildras, om geten hålles väl ren genom
ryktning- och tvättning och ej får gå med
bocken. Den användes till ystning (se
Getmj ölksost) och även till direkt förtäring,
vartill den uppskattas högt på grund av getens
ringa mottaglighet för tuberkulos. Köttet
av kulingar är läckert, av äldre djur groft och
torrt, av gamla bockar illasmakande. I
avseende på stallets beskaffenhet äro getter lika
litet fordrande som får. Utfodring.
Under hela sommarhalvåret pläga getterna gå på
bete, helst på torr mark, vid den mer
omfattande getskötseln mest i hjordar på skogsbete
men i smått i fållor eller tjudrade. De äro
mycket litet fordrande i avseende på fodrets
beskaffenhet men älska under stallfodringen
omväxling. De äta begärligt lövfoder och i
brist på annat även barris. Vinterfodret
utgöres mest av hö och torkat löv men även av
tall- och granris samt renlav. För att underhålla
en hög mjölkning gives dem rotfrukter och
kraftfoder likasom åt korna. Foderbehovet
överensstämmer närmast med fårens eller är,
då de ej mjölka, något lägre, emedan
hårväxten är svagare än hos fåren, men under
mjölk-ningen kräves efter denna avpassat tillskott.
Underhållsfodret räknas till 0.8—-1.2 1enh. och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
