Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gurkbrand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
€*"•*•£
407
Efter stegets längd skiljer man mellan
regelmässigt, kort och sträckt trav, allt eftersom
bakfot sättes i, bakom eller framför framfotens
spår, varvid kroppen i sista fallet i ett visst
moment svävar i luften. Det i sv. armén
reglementerade tempot i trav är 225 steg i minuten.
Vid vanligt trav kan hästen ej uppnå någon
större hastighet, vilket däremot är fallet vid
s. k. fyrslagstrav, som man finner hos
speciella travare och som utmärkes
därigenom, att de diagonala fötterna ej sättas i
marken samtidigt, utan kroppen tages mot på det
ena frambenet, som ensamt fortskaffar den ett
stycke vidare, och först därefter sätter det
diagonala bakbenet i marken, för att, sedan
frambenet åter släppt marken, ensamt kasta
fram kroppen, och höras därför 4 tydligt skilda
hovslag. En medelgod travare tillryggalägger
1 km. på omkring 2 min., en snabbare på i’5o"
—i’35", och den största hittills uppnådda
hastigheten är 1 min. 14 x/2 sek. på 1 km.
Pass skiljer sig från vanligt trav genom
att de samsidiga extremiteterna flyttas
samtidigt. Passgångare, som i forna tider, då man
mest färdades till häst, voro högt uppskattade
i synnerhet som damhästar, äro numera
sällsynta och finnas oftast inom vissa ponyraser,
t. ex. Islandshästen (se d. o.).
Galopp är den gångart, i vilken den största
snabbheten kan uppnås. Vid naturlig galopp 1.
fyrsprång (karriär) hör man blott 2 (dubbelt-)
hovslag, emedan båda bak- och båda
framfött erna sättas i marken samtidigt. Kort galopp
är egentligen en konstlad, genom dressyr
frambragt g., och då hästen alltid därvid för kroppen
något snett, skiljer man mellan höger och
vänster galopp. Vid höger galopp är kroppen
ställd med högra sidan något framåt, högra
bakfoten sättes något framför den vänstra, och
kroppen svänges över högra frambenet, som
sist lämnar marken; fötterna sättas därvid
i marken i följande ordning: 1)vänster bak,
2) höger bak och vänster fram samtidigt, 3)
höger fram, och man hör därför endast 3
hovslag. Vid vänster galopp sättes vänster
bakfot främst, vänster fram användes som
»springstång» och lämnar sist marken. Går
hästen vid vändning åt höger (höger volt) i
vänster galopp eller tvärtom på vänster volt
i högergalopp, kallas galoppen falsk, och går
han med frambenen i vänster- och bakbenen i
högergalopp (eller tvärtom), säges den vara
korsad. Vid stark förkortning av galoppen
höras stundom alla 4 hovslagen skilda, emedan
de diagonala fötterna (höger bak och vänster
fram i höger- och vänster bak och höger fram
i vänster-galopp) ej sättas i marken fullt
samtidigt, s. k. fyrs lagsgalopp.
E. N—m.
Gås, Anser; Gåssläktet tillhör gåsfåglarnas
familj, Anseridœ, och skiljer sig från änder
genom näbbnagel över hela näbbspetsens bredd,
kort, avrundad stjärt och tämligen lång tars.
Hanens färgteckning är lik honans. Vildgäss
flyga skarpt ordnade »i snöplog». De leva mer
än änderna på land och röra sig där lättare
men simma mindre fort och dyka blott som
ungar och under ruggningstiden. —
Grågåsen, A. anser L., 1. cinereus Mey., vår
tamgås’ vilda stamform, är brun- till svartgrå med
undergumpen och stjärtens täckfjädrar vita,
näbb köttfärgad med vit nagel. Han är en
likasom övriga vildgäss ytterst skygg fågel,
som förekommer sparsamt i vårt lands
skärgårdar, huvudsakligen vid ostkusten samt vid
några insjöar i södra Sverige. Sädgåsen,
A. segetum Gmel., som skiljes från föregående
genom näbbens färg, svart med ett rödgult band,
samt oftast en vit rand kring näbbroten, finnes
i stora flockar i fjällsjöarna och förekommer
under flyttningarna i sydligare trakter och
betar då ofta länge på rågåkrarna. Prutgåsen
1. tavlackan, Branta bernicla L., är ovan
mörk, med svart huvud, näbb, och hals, med
en vit tvärrand på den senare, under vattrat
brungrå med vit gump. Han häckar vid
is-havet men sträcker i stora flockar längs
ostkusten och är där föremål för en givande jakt.
Tamgås. Gåsen har varit den tidigaste
husfågeln och anses hava tämts i olika delar
av världen av i landet vildlevande arter. I
vårt land hava g.-ben påträffats i gravar från
vikingatiden, och gässen hade redan under
medeltiden den betydelse, att stadganden
intogos i landskapslagarna om åkerns fredande
mot dem. I senare tid har g.-avel snarare
avtagit än tvärtom. Senaste husdjursräkningar
redovisa blott omkring 21,000 gäss,
huvudsakligen i Skåne, Halland, på Öland och i
Skaraborgs län. Den tidigare regelbundet
förekommande införseln av pommerska gäss är numera
undantag. (Jfr Fjäderfä.) H. J. Dft.
Raser finnas till ett ganska stort antal,
av vilka dock endast ett fåtal för våra
förhållanden ha praktisk betydelse. Mest kända och
hos oss uppfödda äro Toulouse-, Emden- samt
den skånska gåsen. Mera sällan förekomma vita
italienska g. samt knappast utom Ölands
gränser en där sedan länge brukad lantras,
ölandsgåsen. Toulousegåsen är den största
och tyngsta rasen. Vikten hos utvuxen hane
är enligt standard 9 kg. och hos hona j1/2 kg.
Djur, vilka icke obetydligt överstiga dessa
gränser, äro dock vanliga. Det är dock ingen
anledning att lägga an på allt för stora gäss
av denna ras, enär de då bliva mindre
fruktsamma och dessutom allt för stora gödda gäss
äro svårsålda. Kroppsformen hos
Toulousegåsen är tung, och djuret är synnerligen
låg-bent, näbben är ganska kort och blekt
orange-färgad, ögonen äro bruna, halsen medellång,
upprätt buren, bröstet är brett och mycket
djupt, ryggen medellång, gående i en
uppåtböjd båge från hals till stjärt, sidorna äro breda,
djupa, bröstkölen är djup, bildande en i det
närmaste rak linje från bröst till gump. Huvu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
