Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hassel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448
men färgtonen hos skalen kan växla efter
jordmån och väderlek. Svarthavrens färg är sålunda
i regel kraftigast i trakter med kalkfattig och
mullrik jord, men blackare i kalkrika trakter.
Grå-h. förekommer sällan som egen sort och
som inblandning endast inom trakter med
mager jord. I svart-h. uppträda ofta enstaka
vita eller grå kärnor, vilka, där de ej bero på
inblandning av annan sort, kunna hava uppstått
genom s. k. förlustmutatiori (se Variation),
vilket ej kan hindras. De olika färggrupperna
hade förr ganska bestämd, olika utbredning
i landet, vithavre övervägande i södra och
’ västra Sverige, från Blekinges och Skånes
slättbygd upp till Dalarne, och svart-h. i hela
.östra Sverige, däri inbegripet Närke, medan
gråhavre förekom blott i det
småländske-västgötska höglandet. Numera har spridningen
av förädlade, företrädesvis vita sorter gjort
denna geografiska begränsning mindre tydlig.
Några kvalitetsskilj aktigheter äro icke
förbundna med färgen, utan av såväl svart- som
vit-h. finnas både bättre och sämre, tidigare
eller senare sorter. Av g r å-h. finnas dock inga
bättre sorter.
Kornens form växlar från lång och
spetsig till kort och kullrig. Vanligen hava
sorter med smala, spetiga kärnor hög skalhalt,
ända till 40 %, medan denna är lägre, 25—30%,
hos sorter med trinda och kubbiga korn.
Antalet korn. Småaxet är normalt
3-blommigt, men antingen alla 3 eller blott 1
eller 2 korn kunna komma till utveckling.
I ett 3-kornigt småax är det nedersta kornet,
ytterkornet, störst, mellankornet
därnäst och innerkornet minst, och
kornen kunna särskiljas på olika form.
Ytterkornet har tjock bas, vid vilken sitter
mellan-kornets korta, i spetsen tvärhuggna basalstjälk
(skaft), trind ryggsida med ärr efter borstet
samt av mellankornet plattryckt buksida.
Mellankornet är spädare, med smalare bas och
basalstjälk samt saknar ärr efter borst.
Innerkornet har både rygg och buksida kullriga,
spetsig, inåtböjd bas samt saknar borstärr.
Tvåkorniga småax’ ytter- och innerkorn likna
dem hos de 3-korniga, men innerkornet har
ofta en fin basalstjälk med eller utan ett fjäll,
rudimentet av det tredje kornet. Stundom
omsluter ytterkornets ryggskal även
innerkornet, så att ett dubbelkorn uppkommer;
dylika korn hava till följd av sin låga
kärn-halt ringa värde. De 1-korniga småaxens
ensam korn likna ytt er korn men hava
trind buksida samt bära i regel ett fjäll som
rudiment av ett förtvinat andra korn.
Kornantalet växlar så, att de trekorniga småaxen
mest förekomma i vippgrenarnas toppar och
de enkorniga i vippans nedre och inre delar.
Tvåkornighet är övervägande, men olika anlag
för i-, 2- eller 3-kornighet äro utmärkande för
olika sorter, vilket inverkar på sortens och
kornvarans värde. Flerkornighet innebär anlag
till större avkastning, både därför att kornens
antal är större, och därför att ytterkornet i ett
3-kornigt småax i regel är större än i ett
två-kornigt småax, åtminstone hos samma sort,
under det att ensamkornen i allmänhet äro små.
Spannmåls varan får genom blandningen av
olikstora korn ett mindre jämnt utseende, och
då även de större kornen på grund av sitt
större växtämne och större mängd av
upplagsnäring äro värdefullare än smärre korn till
utsäde, är lämpligt att höja salu- och
utsädesvarors kvalitet genom frånsortering av
mellan-och innerkorn. På grund av de olika kornens
nyss anförda skiljaktigheter i form m. m.
bestämmes varans sorteringsgrad vid
frökontrollen efter procenthalten ytter- och innerkorn.
Genom sorteringen höjes sädesvarans
1,000-kornvikt men ej rymdvikten, utan snarare
tvärtom, emedan de inblandade smärre kornen
lämna mindre tomrum mellan kärnorna. Ej
heller har den sorterade varan större fodervärde
än den osorterade, om säden är fullt utvecklad
(strid), emedan de smärre kornen äro
tunnska-ligare, d. v. s. hava högre halt av kärna och
näringsvärde; detta är ännu ett skäl att sortera
havren och behålla den frånsorterade, som
salu-och utsädesvara mindervärda delen till
utfodring.
Sorter. De gamla lantsorterna,
övervägande av slakvippeform och föga givande samt
vekhalmiga, utgjorde blandningar av olika
former men med olika huvudtyper i olika delar
av landet. Av dessa odlas ännu i stor
utsträckning den gamla östsvenska
svarthavren, mörk, med korta, fylliga korn i
Smålands skogsbygder (»Visingsöhavre»),
kraftigt utvecklad i form och färg, med stora korn
i östergötlands fruktbara trakter, med bruna,
kubbiga kärnor i Uppland, men med spetiga,
långborstiga, blackt bruna kärnor på Gottland.
I Dalarne och västra delarna av mellersta
Norrland odlas ännu den förr där förhärskande
nordsvenska vithavren, en tidig
sort med 2- till 3-kornig vippa och små, magra,
jämnbreda, vita korn med låg kärnhalt. I
Smålands och Hallands skogstrakter
förekommer ännu, om än allt mer undanträngd, grå
spethavre. Dessa gamla sorter hava allt
mer fått vika för bättre sorter, först hämtade
från utlandet men numera huvudsakligen
inhemska förädlingar. Bland de förra vann
probstej e r-h., en lantsort från Holstein,
grovvuxen, för sin tid rikt givande, med stora
gula, väl matade korn, stor utbredning i södra
och mellersta Sverige och har tjänat som
material för urval av flere värdefulla, förädlade
sorter. Från England och Skottland infördes
en del vita trindkorniga sorter av spärr- och
slak vipptyp, ss. Victoria, vit Canada,
potatis-h. m. fl., vilka till följd av sin tidighet och sin
på grund av de talrika 1-korniga axen stora
jämnhet till en tid vunno anseende och spridning
särdeles i norra Sverige men numera övergivits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
