Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koksalt - Kokt smak - Kol - Kolareskola - Kolbotten - Koldioxid - Kolhydrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sillrester eller andra salta matrester o. dyl. i
svinens föda förgiftning, som visar sig i törst,
kräkningar, allmän svaghet, kramp,
förlamning o. s. v. samt kan förorsaka döden inom
ett par dagar. Behandlingen bör bestå i att
bjuda djuren riklig vattendryck samt ingivning
av olja och upplivande medel,ss.kamfer, sprit,
eter m, m. Även höns äro mycket ömtåliga
för salt. Se Gift.
K. är ett svagt medel mot förskämning
och andra omsättningar orsakade av
bakterier (se Antiseptiska medel) och användes
därför till insaltning av livsmedel, som skola
förvaras, likasom det även vid inbärgning av
mindre väl torrt hö inströs i detta (1 kappe salt
per parlass l. 1 kg. per dt. hö) för att hindra dess
mögling och brinning. Jfr Saltning.
Blandning av k. med is eller snö bildar en stark
köldblandning.
Kokt smak. Se Mjölk, mjölkfel, Smör.
Kol, C, är ett grundämne, som i fritt och
rent tillstånd förekommer ganska sparsamt i
naturen såsom diamant och grafit, men däremot
i föreningar ytterst allmänt, dels i koldioxid,
CO2, vanligen kallad kolsyra, som utgör en
beståndsdel av luften, dels i karbonat
(kolsyrade salter), vilka bilda stenarter (kalksten,
dolomit m. fl.) och finnas i de lösa jordlagren
och utlösta ur dem förekomma i grund- och
källvatten, samt dels och framför allt som
beståndsdel i alla organiska ämnen, vilka äro
föreningar av k. med ett eller flere av ämnena
väte, syre, kväve samt (i mindre mängd) svavel
och fosfor.
Kolets betydelse framgår i stort sett av dess
kretslopp i naturen. Växterna upptaga ur
luften och vattnet kolsyra, som de under
inverkan av solljus och bladgrönt assimilera under
frigörande av syre och bildning av organiska
föreningar. Av dessa förbrukas en del genom
förbränning vid andningen, varvid åter bildas
kolsyra, som avgives till luften, och återstoden
bildar växtens fasta beståndsdelar. Då
växterna tjäna djuren till föda, övergå deras
organiska (kol-)föreningar delvis till beståndsdelar
av djurens kropp, delvis förbrännas de vid
djurens andning till kolsyra, som avgives till
luften, och vatten. Jfr. Andning, Näring.
Då växternas och djurens avsöndringar
och, efter döden, deras kroppsmassa
sönderdelas, övergår kolet förr eller senare till
kolsyra, som återgår till luften. Denna
sönderdelning sker dock till stor del långsamt och
under bildning av allt kolrikare
mellanprodukter såsom torv, mull, brunkol, stenkol och
bergolja. Dessa, likasom vedartade växtdelar
användas som bränsle, varvid kolet delvis under
övergående bildning av träkol och sot syrsättes
till kolsyra, som förenas med luften.
Rent kol utvecklar vid förbränning 8,000
kal. per kg., koks 7000 kal. Brunkol innehålla
60—70, vanliga stenkol 76—90, antracit 94—
98 % kol. Om deras värmeinnehåll och
brännvärde se Bränsle. Om träkol se Kolning.
Kolareskola. Kolare utbildas vid:
a. Järnkontorets praktiska kolareskola i
Värmland, sedan 1901 förenad med Värmlands
och Örebro läns skogvaktareskola vid
Gammalkroppa i Värmland, vilken åtnjuter understöd
av Järnkontoret samt de båda länens landsting.
Kurs börjar 1 sept. och fortgår 7—8 veckor.
b. Järnkontorets praktiska kolareskola i
Dalarne, en ambulerande kurs med anslag från
Järnkontoret.
c. Gävleborgs läns kolareskola vid Voxna,
anordnad av länets skogsvårdsstyrelse och
understödd av Järnkontoret.
d. Kolarekurser vid några statens skogsskolor,
t. v. vid Hällnäs (med understöd av
Järnkontoret och Västerbottens läns landsting),
samt vid Bispgården.
Därjämte meddelas undervisning i kolning
vid skogshögskolan samt vid statens
skogsskolor.
Kolbotten. Se Kolning.
Koldioxid. Se Kolsyra.
Kolhydrat betecknar en grupp av för
växt-och djurlivet ytterst viktiga ämnen, som bestå
av kol i förening med väte och syre, i de flesta
fall i samma mängdförhållande, vari dessa två
ämnen bilda vatten. De innehålla 40—64.4 %
kol, 6.2—6.7 % väte samt 49.4—53.3 % syre.
I kemiskt hänseende äro enkla k. på en gång
alkoholer och aldehyder (eller ketoner), varpå
beror deras karakteristiska reaktion att
reducera Fehlings lösning (ett
vinsyre-koppar-alkalisalt) och ammoniakalisk silverlösning.
De övergå vid reduktion till motsvarande
fler-värda alkoholer (mannit, dulcit m. fl.) och vid
syrsättning till syror (socker-, slem-, oxalsyra).
Jämte enkla k. finnas även sammansatta,,
som äro att betrakta som 2—flerdubbla
an-hydridbildningar av de enkla, i vilka de genom
hydrolys (sönderdelning under upptagande av
vatten) kunna återföras (inverteras) genom
inverkan av enzym eller av utspädda syror.
Alla kunna de på grund av sin alkoholiska
natur bilda estrar (ex. nitrocellulosa) och
etrar med fenoler (ex. glukosider). Genom olika
slag av jäsning kunna de sönderdelas i enklare
föreningar, en sönderdelning,[1] som blott vissa sockerarter direkt
undergå, de övriga först sedan de överförts
(inverterats)till dylika jäsbara sockerarter.
Indelning av k.: Efter antalet i deras
molekyl ingående kolatomer pläga de enkla
kolhydraten, monosackariderna,
indelas i hexoser, C6H12O6, och pentoser,
C5H10O5; de av två eller tre hexoser minus 1
molekyl vatten sammansatta betecknas som
di- och trisackarider, C12H22O11 och
C18H32O16, likasom de av flere hexoser eller
pentoser minus 1 mol. vatten kondenserade
betecknas hexosaner, (C6H10O5)n och
pentosaner (C5H804)n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
