Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kräfta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6;i
Kaja, i s. Sverige a 1 i k a, C. (Coloens)
monedula L., betydligt mindre än föreg., grå
med nacke, rygg, vingar och stjärt svarta,
näbb kort. Förekommer kolonivis i s. och
mellersta Sverige; häckar mest i hål i kyrktorn
och andra äldre stenbyggnader. Flyttfågel
men stannar ofta i städer. Lever av
insekter, sniglar och maskar men även av bär
och frö.
Nötkråka, Nuci†raga caryocatactes L.,
stor som en skata, mörkbrun, med vita fläckar
och svarta vingar, stjärt, näbb och fötter; näbb
lång, rak. Förekommer sporadiskt och föga
bemärkt i skogar i s. och mellersta Sverige.
Lever av insekter, nötter, ollon och bär.
Skata, Pica caudata L., svart- och
vitfläckig med lång, grönt-blått metallskiftande
svart stjärt. Tjuvaktig och rovgirig allätande
stannfågel.
Nötskrika, Garrulus glandarius L., stor
som en skata, brokig av rödbrunt och svart med
vit gump och blå vingtäckfjädrar med svarta
tvärband. Allmän i s. och mell. Sveriges
lövskogar, längre norrut i barrskog. Lever om
sommaren i stillhet i skogen, men strövar på
hösten kring i flockar, under skränande oväsen.
Lever mest av nötter och ollon, men tar även
ägg och fågelungar.
L a v s k r i k a, Cractes inf austus L.,
gråbrun och rödaktig, något mindre än föreg.,
vilken hon ersätter i Norrlands granskogar.
Korp och kråka räknas i jaktlagen
som skadedjur och få inom gård eller trädgård
dödas av ägare eller där boende. H. J. Dft.
Kråkfåglars nytta och skada:
Om kråkfåglarnas övervägande skadlighet eller
nyttighet hava alltid rått delade meningar.
Korpen torde varken vara till nytta eller
skada för jordbruket, men där han förekommer
i större antal, är han avgjort skadlig för det
jaktbara vilda, särskilt för sjöfåglarna och
deras ägg. Då emellertid- den ståtliga fågeln
under senare tider hastigt avtagit i antal och
redan försvunnit från större delen av landet
— endast vid västkusten, på Öland och
Gottland samt i lappmarkerna är han ännu
någorlunda allmän — måste det anses önskvärt
ur naturskyddssynpunkt, att enstaka häckande
korpar lämnas i fred. Den allestädes
närvarande kråkan gör måhända en viss nytta
genom att förtära skadliga insekter, men denna
nytta uppväges till stor del av den åverkan,
hon under eftersommaren gör på mognande
säd, i synnerhet vete och korn. Genom sin
rovlystnad och talrikhet blir hon nästan över
allt till avsevärd skada för jakten. Särskilt
vid insjöar och i skärgårdar är hon ett verkligt
gissel för häckande sjöfåglar, vilkas ägg hon
rövar och förtär i massor. R å k a n, som
häckar kolonivis i södra Sverige och flyttar
bort under vintern, åtnjuter däremot anseende
såsom en för jordbruket nyttig fågel. Till
hennes meriter hör bl. a. att hon gräver upp och
äter de skadliga ollonborrelarverna. övriga
kråkfåglar, kajan, skatan,
nötkrå-kan, nötskrikan och lavskrikan
torde icke vara till någon utpräglad nytta eller
skada vare sig från jordbrukets eller jaktens
synpunkt. Nötskrikan har dock stundom visat sig
som en farlig äggplundrare och fiende till de
nyttiga småfåglarna. Köttet av unga råkor har av
gammalt ansetts som en läckerhet. Men även
kråkans matnyttighet förtjänar att vinna
allmännare beaktande. Den bästa steken lämna
kråkorna i början av hösten, då de ätit sig
feta av säd. Ett effektivt sätt för kråkornas
ef ter hållande är att skjuta honorna vid boet
under den tid de ligga på ägg. Ännu mera
lönande är emellertid skyttet för levande eller
uppstoppad uv. Detta skytte, som grundar
sig på kråkornas kända antagonism mot
berguven, bedrives lämpligast under april månad.
Därvid tillgår i korthet så, att uven placeras
på en påle på någon vitt synlig plats, varpå
skytten gömmer sig i en på förhand
iordningställd, väl maskerad skjutkoja, varifrån han
skjuter på kråkorna, när de komma för att
anfalla uven. T. H—1.
Kräfta, i. Flodkräftan, Astacus
flu-viatilis L., är hos oss den enda
sötvattens-arten av de i o-fotade kräftorna (Decapoda).
Huvud och sköld täckas av en gemensam sköld,
bakkroppen (»stjärten») av rörligt förenade
kitinringar. Huvudet bär 2 på rörliga skaft
sittande ögon, ett främre kort och ett bakre
långt par känselspröt (antenner) samt 3 par
käkar. Bröstdelen bär framtill 3 par små
grip-fotter, vilka tjänstgöra vid födans upptagande,
och bakom dem 5 par fötter med klor, av vilka
det främsta paret är stora gripklor. Under
bakkroppen sitta 5 par fötter, vilka hos honan
bära äggen. Hanen har betydligt större grip»
klor och smalare bakkropp än honan samt första
stjärtbenparet förlängt i 2 framåt riktade
halvrör, som användas vid befruktningen. Färgen
är en blandning av 2 färgämnen, ett rött, som
är beständigt, och ett blått, som förstöres vid
kokning.
K. lever mest i grunda sjöar, åar och bäckar,
helst vid mullrika stränder, där hon gräver sig
gömslen. I Sverige är hennes nordgräns i
mellersta Dalarne och Hälsingland. Storleken
växlar mycket i olika vatten; längden når, om
ock sällan, till 18—19 cm., men är vanligen
9—11 cm. T sterila sjöar är rasen småvuxen.
Under sommaren är kräftan mycket glupsk,
förtär maskar, larver, snäckor, rom och
fiskyngel samt även smärre exemplar av sitt eget
släkte. 3—5 veckor efter parningen, som sker
i oktober, föder honan 40-—300, i medeltal 100
ägg, som fastna vid stjärtfötterna, där de
hänga ända till kläckningen. Denna inträffar
i maj till början av juli, då ungarna äro 8—9
mm. långa och likna de fullvuxna. Efter 1—2
veckor lämna de moderns skyddande
bakkropp. De byta skal under första sommaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
