Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kräkla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
673
gjorts, med undantag dock för transport inom
fiskevattensägarens ägor, men i intet fall från
vatten nedanför en fördämning till vattnet
ovanför densamma (K. k. ls/- 1921). Där k.
utött kräftbeståndet i ett vattendrag, anses
inplantering av ny stam ej kunna ske inom 5
år utan fara för sjukdomens återuppblossande.
Kräkla gammaldags handredskap för
ostmassans omröring vid ystning.
Kräkmedel. Kräkning framkallas
genom retning av kräkningscentrum i förlängda
märgen (se Hjärna). Detta centrum kan retas
dels direkt av ämnen, soni cirkulera i
blodbanorna, och vid hjärnsjukdomar, dels indirekt,
reflektoriskt, efter påverkan på vissa
nervändar i svalg, magslemhinna och bukhinna.
a. Direkt verkande eller s. k. allmänna
k. böra självfallet helst givas så, att de snarast
komma in i blodet, d. v. s. genom insprutning
i detta eller under huden. Verkan inträder
mycket senare, om ett allmänt k. ges in
genom mun, emedan det då först måste
upptaga? i tarmen, innan det kan komma in i
blodbanorna. Våra viktigaste allmänna k. äro:
Apomorfin, ett morfinpreparat, är ett
i synnerhet för hundar och kattor utmärkt k.
Kräkning följer vanligen inom 10 min. efter
ett ganska lindrigt illamående. Det är ej
verksamt för häst, nöt och svin. Hästar kunna över
huvud taget ej fås till kräkning genom k. på
grund av vissa egendomligheter vid
matstrupens övergång i magen, och nötkreatur kräkas
icke till följd av något av de allmänna
kräkmedlen, men hava i idisslingen en slags rent
fysiologisk kräkningsakt.
Veratrin (se Alkaloider), insprutat som
lösning är ett verksamt k. för svin.
b. Lokala k. Det enklaste av dessa är
mekanisk retning av svalgslemhinnan, t. ex.
genom kittling med ett par fingrar. Som lokala
k. kunna för övrigt många medel anses utan
att räknas till egentliga k., ss. för mycken och
olämplig föda, många gifter o. s. v. Till de
egentliga lokala kräkmedlen räknas:
Kopparvitriol, som är ett gott k.
för svin, hundar och kattor. Det gives i
utspädd lösning och framkallar kräkning inom
några minuter utan särskilt märkbart
föregående illamående.
Kräksalt, kräkvinsten kan
framkalla kräkning hos svin, hund och katt, men
som det är ganska giftigt och framkallar ett
häftigt illamående utan att vara alldeles
tillförlitligt, är det numera ej mycket i bruk. Det
har dock annan användning i medicin.
Kräkrot, som vanligen gives i form av
kräkvin, är ett ganska milt men ej fullt säkert
k. för svin, hund och katt.
Vit prustrot gives åt idisslare för att
uppliva en nedsatt idissling. P. E.
Kräva. Se Matsmältningsorgan.
Krämla, Russula, ett artrikt släkte av
hattsvampar, utmärkt, liksom de närstående
riskorna, genom sprött, icke tradigt
svampkött, men skilt från dessa genom saknaden av
mjölksaft. De hava hatt med olika färg ovan
samt vita skivor, utan ring på foten.
Kräm-lorna höra till de allmännaste svamparna i
skogar och lundar. Vissa arter hava skarp
smak och äro m. 1. m. giftiga, men flertalet
har mild mandelartad smak och är goda
matsvampar. Arterna äro delvis svåra att
särskilja på det yttre, men smaken på skivorna
är ett pålitligt medel att. skilja de ätliga från
de mindre smakliga eller giftiga.
Kubbighet betecknar hos sädes- och
frövaror en kort, fyllig form. Därmed följer, att
kornets innehåll är stort i förhållande till ytan
och sålunda låg halt av skal likasom även av
det närmst under skalet liggande äggviterika
glutenskiktet. K. är därför en fördelaktig
egenskap hos såväl utsädes- som mjölvaror.
Jfr Utsäde.
Kubering. Se Virkesmätning.
Kubikmassa, träds, se Skogstaxation.
Kugghjul. Se Växel.
Kulisshygge, Se Skogsbrukssätt.
Kulla, hornlös boskap. Se Kullig.
Kulle. Se Kolning: Ingörning.
Kullig 1. hornlös boskap utmärkes därav,
att horn saknas och nackkammen utbildats till
en hög nackknöl, över vilken huden är beklädd
med en hårtofs. Hos renrasig k. boskap saknas
varje tecken till horn; vid korsning med
behor-nad ras synes hornlösheten dominera, men ofta
uppträder hos avkomman rudiment av horn,
ss. lösa »hornnabbar» och upphöjningar på
pannbenet. Se Nötboskap, 5.
Kullor, ett i folkspråket vanligt namn på
prästkragliknande blommor, användes särskilt
för arterna av släktet Anthemis, fleråriga örter,
som skilja sig från egentl, prästkragar,
Chry-santhemum, genom fjällig botten i blomkorgen
samt findelade blad. Färgkullor, A.
tinctoria L., med helt höggula blomkorgar är ett
ytterst vanligt, åkerkullor, A. arvensis
I-., med vita kantblommor, ett mindre ymnigt
förekommande ogräs i insådda vallar.
Frukterna (se Ogräs, fig. 4) förekomma allmänt i
klöver- och timotej-fr övar or, ur vilka de på
grund av sin med dessa fröslag lika storlek äro
svåra att avlägsna. Ur frövallar böra därför
plantorna bortrensas före skörden. Båda
arterna ratas av kreaturen.
Kullved. Se Kolning.
Kultivator. Härmed betecknas numera i
allmänhet på hjul gående djupharvar, avsedda
att luckra matjorden till fullt djup. Mest
användas fjäderkultivatorer, d. v. s.
på hjul gående fjäderharvar. Om dessa gäller
vad som sagts om fjäderharv (se Harv). De
finnas dels med 2 höga, dels med 3 låga hjul.
De förra, av amerikansk modell, hava fjädrarna
anbragta vid särskilda småramar och kunna
medelst hävstång noga inställas till olika djup;
fjädrarna äro S-formade och försedda med
43—213320. Lantmannens uppslagsbok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
