Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvävebalans - Kvävebindning - Kvävefria extraktämnen - Kvävegödsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avpassas efter djurets behov och varken under-
eller synnerligt överstiger djurets
äggviteminimum. Kontroll över djurets k. vinnes
genom undersökning av äggvitemängden i
fodret och i träck, urin och mjölk.
Kvävebindning. Sedan det visats, att
kväve är en oumbärlig beståndsdel av växterna
. och med vegetabilisk näring övergår i djuren,
antog J. v. Liebig, att växterna fyllde sitt
kvävebehov huvudsakligen genom att ur
luften upptaga där vid elektriska urladdningar
bildad ammoniak. Undersökningar visade
dock, att ammoniak-(och salpeter-) bildningen
i luften är så obetydlig (i vårt land blott
omkring 6 kg. per år över i hektar jord), att den
till blott en ringa del kunde täcka växternas
behov av kväve. Då tillika visats (av
Boussingault), att de högre växterna ej kunde som
näring använda luftens fria kväve, var det en
gåta, hur den organiska naturens behov av
kväve fylldes. Redan tidigt hade man av
baljväxters kända förmåga att höja jordens
fruktbarhet dragit den slutsatsen, att dessa i olikhet
med andra växter ägde förmågan att binda
luftkvävet, och år 1886 visade Hellriegel och
Wilfarth, att så var förhållandet, och att detta
sker genom samverkan med i på deras rötter
förefintliga knölar levande bakterier (se
Baljväxtbakterier). Samma förhållande har sedan
påvisats hos vissa andra växter, ss. al, pors,
barrträd, vars rötter äro beklädda med
svampvävnad (mykorrhiza). — Redan före denna
upptäckt hade Berthelot iakttagit, att även
obevuxen jord ur luften kan upptaga kväve
och därav bilda organiska kväveföreningar,
och år 1895 renodlade Winogradsky i jorden
förekommande smörsyrebakterier, Clostridium
Pasteurianum,[1] som levde i samverkan med
encelliga gröna alger, från vilka de hämta
kvävefri näring, under det att de upptaga
kväve ur luften. Denna bakterie synes dock
icke hava någon synnerlig betydelse för
bindningen i jorden av luftens fria kväve, men desto
mera synes detta vara fallet med den av
Beyerinck ungefär samtidigt upptäckta
Azotobacter-bakterien (se d. o.).
För k. i åkerjorden synes utom
baljväxtbakterierna Azotobactervegetationen vara den
viktigaste, under det att den synes saknas i
skogsjord, där dock en livlig k. kan förekomma,
vilken åstadkommes av andra bakterie- och
svamparter. Den för k. nödiga energien
hämtas huvudsakligen från i jorden förekommande
kolhydrat och organiska syror; den förnämsta
energikällan synes växtr esternas cellulosa vara.
Denna kan ej direkt tillgodogöras av de
kvävebindande mikroorganismerna utan först sedan
den upplösts (hydrolyserats) av cellulosajäsande
bakterier. Man kan därför tala om en
samverkan mellan dessa och de kvävebindande
bakterierna. Härav förklaras delvis
gröngödslingens kväveökande verkan, som är avsevärd
även efter kvävefattiga gröngödslings växter.
Kvävefria extraktämnen. Se Foderanalys.
Kvävegödsel, Tillförsel av kväve genom
gödsling sker i regel huvudsakligen medelst
naturlig gödsel: kreatursgödsel, latrin,
kompost, samt mer undantagsvis genom
gröngödsling (se d. o.), vilka tillföra jorden alla
växtnäringsämnen. Därjämte brukas i stor
utsträckning ensidig k.-gödsling med
konstgödsel. Som sådan användes dels i naturen
färdigbildad salpeter, dels industriellt framställda
produkter: kalksalpeter, kalkkväve och
ammoniumsalter (se Ammoniak, Kalkkväve,
Salpeter).
I konstgödsel förekommer kväve i följande
olika former:
1. Salpetersyrat salt (nitrat) i
chilesalpeter och kalksalpeter (Norges-s.), i
vilken form det är omedelbart färdigt att
upptagas av växterna och fullständigast
tillgodogöras, men också mest utsatt att gå
förlorat genom uttvättning (se Absorption,
Salpeter).
2. Salpetersyrligt salt (nitrit),
som i smärre mängd förekommer inblandat i
salpeter; då det av salpeter-bakterier lätt
överföres till nitrat, kan det räknas likvärdigt med
detta.
3. Ammoniumsalter, företrädesvis
sulfatet, svavelsyrad ammoniak, vilket
användes enbart eller till beredning av
biandgödsel (ammoniaksuperfosfat,
kaliammoniaksuperfosfat). Ammoniakkväve tillgodogöres som
direkt växtnäring eller efter överföring till
salpeter. Då denna tager tid och
ammoniakkvävet i allmänhet mindre fullständigt
tillgodogöres än salpeterkväve och i större mängd
skadar vissa växter, uppskattas det i
allmänhet till lägre värde än det senare, men kan
för vissa växter hava lika värde, se Ammoniak.
4. Cyanamid, den verksamma
beståndsdelen i kalkkväve (se d. o.). Denna förening
kan ej tillgodogöras av växterna, förr än den
övergått till ammoniumsalt. Verkar därför
långsammare och mindre fullständigt än
ammoniumsalt.
5. Organiska kväveföreningar,
vilka i allmänhet upptagas av växterna först
sedan de övergått till ammoniak eller salpeter.
I urinämne går denna övergång snabbt, och
detta ämne torde även kunna direkt tjäna som
växtnäring; dess kväve anses därför likvärdigt
med ammoniak-kväve. I övriga organiska
gödselmedel verkar det långsammare, mindre
säkert och mindre fullständigt, beroende dels
på den lätthet, med vilken de upplösa sig, dels
på jordens för ammoniakjäsning mer eller
mindre gynnsamma beskaffenhet (se
Ammoniak). Horn, läder och opreparerat benmjöl
upplösa sig mycket långsamt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
